Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägledare (1921) - Vilhelm Ekelund - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så röres den geniala människan av allt som är på
jorden, allt detta, som ju står och väntar på oss alla. —
Det är, i den sist citerade dikten, icke blott en egendomlig
individualitet ur blommornas värld som skalden skönt
och symboliskt tecknat, utan också all den fina, ljuva
glädje som svävar över jordens sommar.
Och alla blommor äro glada mot varandra,
och alla blommor äro vackra mot varandra.
En sådan dikt öppnar oförglömliga bildningsvärden
(alltså livsvärden) och väger upp ansenliga massor
»entusiastisk naturskildring» på vers och prosa. De
flesta som äro »hänryckta över naturens skönhet» tala i
fåvitsko, utan förstånd för det de tala om. Deras
naturuppfattning är av rent fysisk art. Men — som Tegnér
säger — vad är väl det sköna
om ej med något himmelskt i förbund?
Också Ekelunds syn på människan är värd att lära
känna. Vad som nyss sades om ytligheten hos de flesta
naturskildrarna gäller även om det mesta av den dyrkan
som ägnats människans skönhet: den är alltför kroppslig,
har något okyskt och simmigt i blicken. — Strindbergs
teckning av kvinnokroppens skönhet i »Holländaren» är
storartad och skön, men mig förefaller dock Ekelunds
åskådande av människans »yttre» skönhet vara
innerligare och renare. Han berusas inför människokroppen,
men han åskådar och berusas på ett andligt sätt:
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
