Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägledare (1921) - Vilhelm Ekelund - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som nått målet har mera rätt att kallas triumfator, än
den som ännu är på väg. Ty det högsta vartill vi kunna
komma måste dock vara andligt lugn och andlig frihet.
Vilken vår andliga åskådning än må vara, så måste vi
förstå jordelivet som en uppgift, som något heligt och
betydelsefullt. För visso måste det vara meningen att
människan skall vara »en byggande och boende». Ät
varje människosjäl finnes ett kors upprest, men den som
skådat det gudomliga renast, skall, i fullkomningens
stund, få kraft att stiga ned från korset. —
Ekelund är bekant med lidelsen, han vet huru elden
kan göra människan till en maktlös dåre och bli till
en rasande skogsbrand bland bergen.
Då en man som han talar om måttfullhet och
behärskning, lyssna vi med levande intresse, emedan vi veta, att
här talar en människa, som är mera känsligt och sårbart
anlagd än de allra flesta andra.
Nu kan man invända, att allt mätande är godtyckligt
och falskt. Och man kan fråga, om icke den som gick
under dock fått det största måttet av lidande, om icke
hans blick för vanskligheterna och motsägelserna varit
skarpare än dens, vilken gick till jämvikt och tro. Det
kan naturligtvis vara förhållandet. Men det står dock
fast, att den som gick under, gjorde det icke därför att
han såg sant, utan därför att han var svag. Man blir ju
större i samma mån som man segrar över sin svaghet.
»Människan är icke trä eller sten; hon kan icke undvika
att sörja och klaga», säger Johan Tauler, den kristne
medeltidsmystikern. »Men», tillfogar han, »detta härrör
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
