Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägledare (1921) - Tidens sjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den moderna människan lever alltid utom sig själv»,
säger Rousseau, naturens och naturtillståndets store
predikare. Det förefaller mig som om kontentan av hans
kulturkritik vore sammanträngd i denna lilla sats.
Rousseau var väl ett stycke sofist och gjorde sig som
sådan skyldig till en del ganska självsvåldiga
intellektuella manövrer. Man har ibland ett intryck av, att han,
njutande av sin egen talekonst, låter tanken så att säga
löpa ifrån sig. Hans beundran för naturtillståndet
förefaller också understundom alltför naiv. Det långa
avståndet i tiden förhärligar, fördunklar svårigheterna och
ger det råa och ruskiga en gloria av friskhet och skönhet.
Likväl såg Rousseau djupt och skarpt, och om man
bortser från påtagliga överdrifter, träffar han
fullständigt rätt i sin skildring av människan, hennes
utveckling, hennes förfall och hennes djupaste behov.
Rosseau förnekade, som bekant, fullständigt konstens
och vetenskapens nödvändighet för människan och hennes
sanna lycka. Han gjorde detta i kraft av argument som
knappast kunna bestridas, och om det också icke faller
oss in att allvarligt vilja ett undertryckande av konst
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
