Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Ja, för mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var dock samma stjärnor, som lyste över min
barndoms sorgsna lek och min ynglingatids brännande
längtan. Jag har vandrat på en smal spång över ett
bråddjup, och ännu är jag icke framme, men min gråt
har stillnat, jag bannar icke mer. Jag går lättare, jag
känner mig så ljuvligt obekymrad, och liksom mitt
ansikte klarnar av mitt leende, så ler natten mot mig
och ljusnar stilla. —
Ungdomsvänner och kamrater skriva till mig och tala
förvånade ord om min »omvändelse». Själv förstår jag
icke detta riktigt, ty för mig är det, som hade jag hela
tiden fortsatt framåt på samma väg. Var det icke ljuset,
som vi alla sökte, var det icke det, som vi alla vände
oss till? — ^
Den vägen som jag gick var min, den måste jag gå,
den var den enda för mig. Vägens mitt eller slut är icke
alldeles som dess början, men början och slut hör dock
samman.
En människas kärlek, hennes innersta ide, är väl alltid
densamma och söker alltid detsamma, men den blir med
åren rikare och mera erfaren, och måste ibland ikläda
sig ny dräkt och skaffa sig nya och dugligare verktyg.
Människans livsidé är som trädets rot — den kan icke
förstöras, utan att trädet förtorkar och dör. Men hennes
ord och »åsikter» äro som löven, de slå ut, de falla, och
det kommer nya efter varje vinterperiod. Och allt efter
som roten tränger djupare ned i jorden, växer trädet,
och så länge det växer, blir dess krona vidare, friare
och rikare. —
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
