- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Vägledare. Det stilla året. Den trånga porten /
99

(1940) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Men om jag icke

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men om jag icke känner till någon »omvändelse» i den
meningen, att jag skulle kunna peka tillbaka på en viss
dag eller ett visst år och säga: då hände det, då blev allt
i ett slag såsom nytt, då såg jag den syn, varigenom
mitt hela liv riktades in på ett nytt mål och varigenom
det blev mig möjligt att leva, så minnes jag dock vissa
tider, vissa dagar och nätter framför andra — tillfällen
då skiljemurar ramlat och källor brustit upp ... den ena.
då, den andra då ...

Bland dessa tillfällen är det en natt, som står särskilt
tydlig och levande för mitt minne:

Fattig, utblottad, hade jag kommit till en främmande
stad, där jag ingen kände, och fått arbete där. Jag
började mitt arbete, och ehuru det var vinter bekymrade
det mig ej mycket, att jag ej visste, var jag skulle få
husrum över natten. Jag var ung och härdad — så gick
jag ute den första natten. Den andra dagen tänkte jag:
i kväll knackar jag på någonstädes, likgiltigt var, kanske
finns det i denna stad hundra vänliga själar, som gärna
skulle vilja ge mig tak över huvudet — i nödfall kunde
jag gå till polisen... Men då kvällen kom, kände jag
mig alltför trött, och det bjöd mig emot att uppsöka
människor. Jag försökte — liksom för att öva mig! —
tala för mig själv, men rösten darrade och stockade sig.
Jag kände mig alltför ömklig och löjlig. Och jag tänkte:
det har ingen hast, jag kan vänta ännu någon timme,
kanske är det alldeles för tidigt, att komma till folk och
begära natthärbärge. Jag gick ute på gatorna ännu en
god stund, tills jag fann, att folkströmmen började bli
tunnare — nå, det hade alltså blivit sent, och jag hade
försummat mig. Så gick den natten liksom den första.

99

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:01:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrsamlade/2/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free