Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Jag har tagit - Men också Vintern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rande i det vintervita morgonljuset, som hade de redan
länge väntat, att jag skulle vakna och se. Det var som
om Våren själv stått vid mitt fönster och viftat en
hälsning med sin späda, vackra hand ...
M en också Vintern är värd att älska, hur kall och
obarmhärtig den än kan synas oss. När den ljuva
Sommaren har dansat bort i dammig klädnad, när Hösten
har slutat sin bärsärkagång och klarnat upp, då kommer
Vintern, lik en hög och sträng moder. Hon tål intet
lättsinnigt, intet besmutsat. Då hon kommer, bjuder hon
tystnad och skapar renhet på jorden; hon bär inga
doftande kransar kring sitt hår, och hennes blick vet
icke av tårar eller dimmig trånad. Nej, hon är naken
och klarögd, och luften kring henne är doftlös och
genomskinlig.
Men djupt inne klingar dock en dröm genom hennes
ådror, det är den vackra drömmen om Våren, hennes
älskade dotter. För hennes skull är det, som hon är så
sträng, så kall, så obarmhärtig mot alla gamla solkiga
minnen. Hennes dotter skall ju bli så ren och skär —:
rentvådd i is och snö, ny och jungfrulig måste jorden
vara, då hon träder fram.
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
