Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Det bor en man - Moder, jag sitter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till hans små trista historier. Jag har sökt i hans dolda
vrår, men utan att finna en enda bild som han vördar.
Mot allt som är prisvärt, har han ett förstelnat,
förolämpat grin på läpparna.
Hans skratt är alltid orent, hans själ är evigt
botten-frusen, jag undrar om han någonsin — ens som barn —
har gråtit annat än av ondska.
Han älskar sig sannerligen med en förtärande kärlek
— en girig och giftig. Självkärlekens ormblick har
fast-naglat honom; har han aldrig mött dess stjärnblick? —
Jag lider av hans öde, han trycker ned mig. Jag kan
icke mera tala med honom, och han ser på mig allt mera
fientligt.
Min Gud — vad är det då som fattas honom, finnes
intet, som skulle kunna befria honom? Ack, jag vet —:
han skulle blott öppna sitt öga och låta livet strömma
dit in, så skulle han vara fri. En enda vårlig rörelse i
själen, en enda blåsande tövädersnatt — och han skulle
kunna leka med allt det som nu torterar honom.
Vill han icke, eller kan han icke vilja? Har han icke
lidit nog? —
Moder, jag sitter och ser på ditt lilla vita ansikte med
de klara, bruna ögonen, sitter och iakttager det i
hemlighet. Det är mycket att lära däri, jag blir aldrig fullsynt.
Om det är sant, vad en stor siare har sagt, att man i
himmelriket icke åldras utan ständigt föryngras, då lever
du redan i himmelriket. Det är som om de skrynklor,
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
