Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - En yngling berättade - Vi vilja bli hela - Jag vandrar vid havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konstverk — finnes, om också djupt inne, något
blom-likt, något på en gång skälvande och slutet —: skygg
ödmjukhet och lugn tillit. Intet på jorden är skönt, ljuvt
och förädlande som blommor, och ingen är verkligt
god, vars väsen ej drages till blomman och söker bliva
blomman lik. Man ser det i historien och i det levande
livet liksom i konsten — särskilt hos de äldre mästarna
i medeltid och förrenässans.
Då du älskar blomman, älskar du det verkliga; då du
slår dina armar om trädet, famnar du Guds hemlighet. —
Vi vilja bli hela, heliga. Det är vår djupaste önskan,
vår skönaste längtan.
Alla äga vi något av denna vilja. Bonden som piskar
sin häst, skökan som säljer sig för klingande mynt, ja,
den mest bestialiske brottsling har dock ännu kvar i sitt
öga en svag glimt av denna heliga vilja, som lider och
hoppas intill döden. Det helt onda kan icke tänkas i
mänsklig gestalt.
Vi älska det heliga, därför skapa vi oss gudar,
övermänniskor, änglar. Och de äro. Det finns ingen helig
»inbillning» utan verklighet.
Jag vandrar vid havet i vårnatten. Liksom i dröm följer
jag stranden, lyssnande till vågornas melodiska klang mot
stenarna.
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
