- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Vägledare. Det stilla året. Den trånga porten /
119

(1940) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Jag vandrar vid havet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

över det ändlösa havet välver sig himmelen med
miljoner stjärnor. Mina steg ljuda så främmande; som
en sömngångare trevar jag mig vidare fram. Mitt huvud
sjunker mot bröstet, liksom nedböjt av de strålande
världarnas oerhörda tryck. Min tanke drages in i en
sugande virvel, den lyfter sig över havet stigande ut i
den gränslösa rymden ...

De strålande världarna sväva omkring mig — i ljus
och mörker bölja de upp och ned, glidände ut i sina givna
banor. Alla bära de varandras tyngd, allt griper in i
vartannat, allt leder med underbar lagbundenhet vartannat.

Varje ögonblick överstrålas min tanke av nya solar,
överväldigas av nya under. Den drages allt djupare in
i det ofattliga, den vill in mot det centrum kring vilket
allt rytmiskt välver sig. Men dit in når den icke, hur
djupt den än borrar sig in — den finner ändock icke
detta. Och likväl anar den att något är där inne, att allt
skulle falla ned till intet, om icke detta vore. Det finns
där, jag känner dess oerhörda kraft, men liksom tanken
eller kraften saknar det självt all form. Jag kan intet
finna annat än mitt eget ofattliga begär efter det.

Men långsamt vandrar jag alltjämt fram efter stranden.
De mina sova någonstädes långt borta — alla sova, blott
jag är så klart, så sällsamt vaken i denna sugande vårnatt.
Havet sorlar emot mig, och jag förnimmer dess sorl
liksom ett mattat eko från världarna, som bölja fram där uppe.

Men vad är det jag hör genom vågbruset? Är det ej
en röst som talar — är det ej en klocka, som spelar djupt
och sakta där nere?

Jag stannar, jag lyssnar. Jag hör blott hur mitt eget
hjärta slår ...

119

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:01:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrsamlade/2/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free