Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Nu blommar jorden - Då jag första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är fägnesamt att gå tillsamman med barnen,
lyssna till dem och följa deras tankar, vilka liksom
vårbäckar leta sig fram genom de många intrycken. För
dem är intet så futtigt begränsat som för oss andra.
Själva stenen har en själ och är levande.
Min lilla flicka skyndar framför mig, hennes sinå
flätor blänka som det skönaste guld, och hennes ögon ha
samma klara färg som himmelen har i dag. Hon är så
helt ett med allt — med det nya gräset, de nylövade
träden och blommorna. Hon är Maj helt och hållet.
Gossen är större, mörkare, mera obändig och mera
tankfull. Men ännu är hans tanke frisk och oförvillad.
— Hör du, säger han, liksom blommorna slå ut, så
slår väl också jag ut? Liksom de slår jag ut ett nytt
blad för varje dag?
— Ja, svarar jag, det har du rätt i — det är alldeles så.
Då jag första gången såg Kristus — då jag såg själv,
då jag mötte honom — stod han inför Pilatus, en ung
heros, rak och med öppen panna.
»Du säger det —: jag är en konung. Därtill är jag
född, därtill har jag kommit i världen...»
Sedan såg jag, hur han gick till avrättsplatsen, såg
hans öga nästan brustet av lidande. Jag föll samman
under hans blick, den genomborrade mig, den var mig
en ständig anklagelse, beredde mig ständig ångest. Hans
panna var alltjämt så ren och hans blick så fruktansvärt
sannfärdig. Själv var jag oren, feg, lögnaktig. Han såg
rätt igenom mig.
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
