Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Nu sänka sig häggarna - Pingst — hänryckningens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Intet visar bättre vår tids osundhet än dess förvända
målarkonst med dess självsvåldiga, högfärdiga
naturuppfattning, kalla konstruktion och råa effektsökcri.
Pingst — »hänryckningens tid». Allt är så behagligt
nytt, så smekande rent. Intet har ännu hunnit bli gammalt
och dammigt.
Jag sitter på förstugubron och ser över till
granngården uppe på backen mitt emot. Jag ser, hur man fejar
och rustar för högtiden — allt kan jag tydligt följa med
ögonen. Bonden är ute med kratta och skyffel och gör
gårdsplanen fin; jag ser på alla hans rörelser, hur ivrigt
han är upptagen av sitt arbete och hur omsorgsfullt han
gör det. Nu kommer gårdens stora katt klivande i gräset,
lättjefullt går han fram och stryker sig ett tag kärvänligt
mot husbondens stövel och lägger sig sedan på rygg i
solgasset. Jag tänder min pipa och ler mot dem där uppe.
I fjärran hör jag kyrkklockorna ringa.
Nu sätter gubben in sina redskap men kommer strax
ut igen. Han hämtar vatten och ställer sig mitt på den
nykrattade gårdsplanen och tvättar sig, så att vattnet
stänker om honom. Han frustar av välbehag och hans
våta ansikte lyser mot solen.
Jag är med i gubbens förtjusning, den går mig till
hjärtat. Planen där uppe ser verkligen inbjudande ut
nu... Se människan! säger jag leende för mig själv.
Det är dock något skönt hos henne, denna lust till det
rena och prydliga. Även om hon blott visar den vid
riktigt högtidliga tillfällen, så finns den där likväl...
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
