- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Vägledare. Det stilla året. Den trånga porten /
136

(1940) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Junivinden fläktar varm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Junivinden fläktar varm och ljuvlig kring mitt huvud.
Skyarna segla älskligt vita över himmeln, och den lilla
tusenskönan blommar i det friska gräset. En färggrann
hackspett spatserar uppför en gammal björkstam, ljudligt
knackande med sin näbb mot barken. Högt i zenith står
solen, rikt leende, konungsligt strålande.

Här bland träden och blommorna härskar ingen
bestämd »tid», intet visst århundrade. Det kan vara det
ena såväl som det andra. Jag vet ej varför, men just nu
tyckte jag, att det var något av medeltidens stilla luft i
vindens andning. Ty medeltiden var ju inte endast den
där mörka natten med de spridda stjärnorna, den var
också sol och blomdoft, lövade björkar och lekande djur.
Och det fanns människor också då, som gingo så här
genom junidagen och tänkte sina tankar över tingen.

Det fanns mycken okunnighet, mycket av smuts och
råhet då, och det är ingenting att önska tillbaka. Men
fanns det inte också mera av naturens lugn och tidlöshet
hos människorna? De voro inte slavar under tiden på
samma sätt som vi, världsuret knäppte inte med samma
feberaktiga hast som nu. Vad var ej en bok eller en
målning för ett under på den tiden, hur mycket av kärlek
och tålamod låg icke däri? Människorna kunde tänka
en tanke till slut, de hade tid att följa den, om den också
förde in genom den mest villsamma labyrint. Och de
kunde gå så här och leva sig in i ett stycke natur —
barnsligt trygga, utan att bekymra sig om klockan, utan
att känna hemliga samvetskval över att de slösade bort
en dyrbar tid ... Träden och blommorna hade kanske en
tacksammare uppgift då? ...

136

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:01:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrsamlade/2/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free