Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Och medan jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och medan jag låg så, i ett plågsamt tillstånd mellan
sömn och vaka, blev min inbillning så rörlig och
intensiv. Jag såg en syn, som sedan ofta har kolinit för
mig.
Borta på järnvägsbanken går en flicka och plockar
smultron i en liten rödrutig korg. Flickan är helt liten
— kanske tre år —, hon har rosig hätta och röda
strumpor. Hon går och jollrar för sig själv, medan hon plockar
de stora blanka, doftande bären.
Då kommer tåget långt borta. Det börjar knäppa i
skenorna, det dånar norrifrån som ett hastigt växande
vattenfall. Den lilla flickan lyssnar till, hon tappar sin
korg i förvirringen och börjar gråtande springa fram efter
järnvägslinjen. Ännu skulle hon hinna undan, om hon
blott förstode att vika av från linjen och kasta sig ned
i diket. Men hon springer blott framåt, hon snavar och
reser sig igen. Hennes små ben ha så bråttom.
Nu är tåget inpå henne. Som ett fantastiskt odjur
jagar det frustande loket fram. Då vänder den lilla,
medan hon alltjämt springer, sitt ljuva barnansikte mot
det stora svarta vidundret, hennes blåa ögon stå fulla
av bestörtning och undran. Om en sekund slungas hon
som en blodig trasa ned över banvallen. Några steg
längre bort ligger hennes korg och de granna bären
ligga strödda i sanden omkring den.
Med en röst, främmande för mig själv, säger jag:
detta är livet.
Men då jag stiger upp i soluppgången och böjer mig
ut genom fönstret kvittra fåglarna och kring stenarna i
hagen blommar epilobium, hög och festlig.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
