Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Det är dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är dock upprörande, hur självtillräckliga vi äro,
hur föga broderligheten ännu trängt in i vårt sinne. Vi.
leva för mycket in abstractum — i förväntan, i det
avlägsna, i teorier.
Arbetaren predikar broderlighet, men kommer en
sämre ställd kamrat och vill ha hjälp, blir han genast
sur och borgerlig. Prästen predikar broderlighet, men
knackar en tiggare på hos honom, hotar han med
länsman.
Dagligen läsa vi om olyckor, om nöd och sorg. Men
hur ofta går något av detta oss djupt till hjärtat? På
sin höjd tacka vi Gud, att vi ännu icke träffats av ödets
piska.
Alla gömma vi oss bakom den obotfärdiges förhinder.
Alla vänta vi på något underverk, som skall komma ned
från himmelen och förändra vår värld. Då skola vi
leva rättfärdigt, då skola vi hålla fred med varandra.
Till dess kunna vi leva »som alla andra» ...
Vi glömma, att vår uppgift ligger i detta nu, som vi
stå mitt uppe i, att det är vi, som skola göra underverken.
Vi vilja ej förstå, att den sanna heroismen framför allt
verkar i det tysta, undangömda, vanliga.
Om vi levde ursprungligt, då levde vi realt. I det
ögonblick vi fatta, att vi alla äro bröder, som i ett heligt
ögonblick mötas i den oändliga tiden, då veta vi också
vår plikt mot varandra. Vi mötas ju blott detta
ögonblick — vi sitta en kort stund och leka i solskenet
utanför evighetens port. — Snart äro vi alla borta...
Jändel; Skrifter II
145
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
