Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stilla året. Blad ur dagboken (1923) - Det är höst - Kvällarna bli nu längre - Min moder kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stugor och lummiga trädgårdar. Allt upptager den i sig
under sin färd mot havet, dock är den så stilla.
Vad jorden dock är oskuldsfullt skön, hur tålmodigt
den tröstar, hur blitt den väntar. Hur den överflödar
av rikedom, för att ingen skall behöva komma till den
förgäves. Och hur barmhärtigt och eggande den tiger. —
Kvällarna bli nu längre. Jag sitter och talar med
min hustru, medan aftonmörkret faller och brasan
brinner på härden. Vi tala oin det som varit, om gångna
dagar och år.
Vi ha redan gått lång väg tillsamman, en underlig,
vansklig väg.
Du tyckte om att gå genom stormen och ruskvädret,
och du tänkte föga på de märken en sådan vandring
sätter, om den varar länge. Det har du inte tänkt på.
Därför har du ännu kvar det goda, glada lättsinnet i
ditt öga — ett lättsinne, sprunget ur ett friskt mod och
en frisk tro.
Och där är en guldton omkring din panna, det ser
jag nu. Den är ditt tecken, den är mig kär. Du har
gått genom stormen, och du har mognat i den. —
M in moder kommer in till mig.
— Vad grubblar du över nu mera? säger hon, och hon
ler, så att de mörka ögonen spela.
Jag ler också.
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
