- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Vägledare. Det stilla året. Den trånga porten /
177

(1940) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skogstrakten hade han råkat henne, som nu var hans
hustru. Han hade inte ärvt sin fars naturliga livlighet,
tvärtom var han skygg och tafatt, och han kunde varken
dansa eller spela fiol. Men fast han hade ett undfallande
sinne och hade svårt att göra sig gällande, hade han
en ganska stark självkänsla, och då han blivit drucken
— han tyckte 0111 brännvin — tog denna ut sin rätt
utan förnuft och reson.

Kerstin var av fattig torparesläkt, men hon var
välvuxen och finhyllt och hennes bruna ögon voro vackra
och spelande. Men där hon nu, klädd i sin grova
verkensdräkt, med en schal över axlarna och en grårutig
schalett kring det mörka håret, följde efter det tarvliga
flyttlasset, kände hon sig icke glad till sinnes utan gick
tyst och tankfull vid sin mans sida. Det var blott ett
par år sedan hennes mor jordats, och den gamle knarrige
styvfadern hade hon aldrig älskat. En beklämmande
ensamhet, en gnagande rådlöshet grep henne, och hon,
som alltid sprungit så lätt i alla ärenden, kände fötterna
tunga, som om träskorna varit av bly i stället för trä.

— Du Jakob, sade hon, vad jag tycker, det skulle varit
roligt, oin mor hade levat och kunde kommit till oss då
och då.

— Kan väl förstå det, svarade han. Men nu blir du
ju snart mor själv och får mycket att tänka på. Fast
nog tänker jag själv många gånger på min gamle far —
Gud välsigne honom, där han ligger...

Nej, han förstod det inte. Det var som om mannen
vid sidan varit henne oändligt främmande, vart bar det
hän, vad ville han göra med henne? Hon visste intet,
visste blott, att allt hade gått för fort, hon hade knappast

JiinJel: Skrifter II

177

12

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:01:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrsamlade/2/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free