Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såg han dess vidunderliga sanning rätt i ansiktet. Den
känsla han kände kunde knappast kallas sorg, men det
var, som om världens verklighet, dess fasthet och
uppriktighet hade blivit honom fråntagen, det var som om
en kall hand gripit om hans egen strupe. —
Det var inte många som följde Jakob Erling på hans
sista färd. En gammal faster till honom, två kusiner
och ett par av grannarna samlades vid stugan en disig
oktobermorgon. Kistan lyftes upp på ett par stolar,
locket togs av och de tillstädeskomna betraktade tysta och
allvarliga den döde. Kerstin stod mycket blek närmast
intill kistan, men hon sade ingenting och grät icke. Den gamla
fastern tog med darrande röst upp en psalm och alla
knäppte hop sina händer och stämde i:
Min’ kläder klädas av,
— o Gud, min synd begrav . ..
Därpå lades locket på, kistan sattes på en flakvagn,
fastern satte sig upp bredvid skjutsbonden och de övriga
gingo bakefter vagnen ned till kyrkan. Bing, bång,
ringde kyrkklockan — det var bara med den ena av
klockorna, den lilla, som man ringde — det blev för
dyrt att låta ringa med bägge. Jakob Erling var ju
också närmast att betrakta som en självspilling...
över kyrkogården låg dimman tät och rå. Den
kväljande lukten av nyuppkastad jord och ruttnande kransar
lade sig tung kring alla. Sten darrade av äckel — han
tyckte att det var den råaste, eländigaste, simplaste dag
han upplevat. Genom hans ådror kröp det en dunkel
känsla av hat till alla de nyfikna, som skockat sig om-
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
