- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Vägledare. Det stilla året. Den trånga porten /
243

(1940) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

spottades men som likväl bar segerns hemlighet inom
sig.

Och så började han själv att skriva igen. Han skrev
patetiska verser om allt möjligt, som han inte kände
till, och långrandiga sagor, där underbara fantasiväsen
kämpade om ont och gott. Han gick aldrig ut med sina
jämnåriga utan satt var kväll, då han kommit hem från
skolan eller från arbetet på åkrarna, med sina böcker
och papper till långt fram på nätterna. Det gick mycket
papper åt, och den lilla osande lampan drog mycken
olja, fastän den lyste så uselt. Modern såg nog gärna
gossens läslust, men hon tyckte inte om, att se lampan
brinna om natten, och så behövde ju pojken sova.

— Inte tror du, att det blir någon nytta med det där,
du håller på med? förebrådde hon någon gång.

Jo, tänkte han, det blev det. Det skulle bli till nytta.
Och oin han också lade sig, så kunde han inte sova.
Tankarna höllo honom vaken. Det var inte lek blott,
som modern trodde.

Men ibland, när det var långa kvällar, satte han sig
att läsa för modern ur de böcker han lånat. Det var
inte roligt, att behålla allt för sig, det var så lättsamt,
att se en annan lyssna till det, soin han själv redan
gripits av. Var det något ställe, som han särskilt fäst
sig vid, läste han det gärna två gånger för att
understryka dess stora vikt, och då väntade han hungrigt
efter, att modern skulle utbrista i en levande, befriande
häpnad, så som han själv gjort. Och ibland gjorde hon
det verkligen, men det hände också, att hon bara nickade
tankspritt och oförstående. Ja, hon var trött
naturligtvis, han hade glömt det...

243

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:01:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrsamlade/2/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free