- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Vägledare. Det stilla året. Den trånga porten /
338

(1940) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vara bebodda världar. Detta med stjärnorna intresserade
henne särskilt. Om det kanske var på en av dem, som
jordens saliga själar en gång skulle samlas? Hon sade
detta med en viss barnslig blyghet i rösten, medan
hennes gråa blick sökte sig utåt och uppåt.

Sonen hade inte mycket att säga henne. På de stora
frågorna svarade böckerna icke. Den moderna veten^
skapen, vad visste den i det djupaste och viktigaste?
Jo, att människan var av jord kommen och gick åter
till jord. Om någon uppståndelse fanns, det visste den
inte — den teg. Och om Guds tillvaro teg den också.
Men att tron fanns och kärleken och själens makt att
skapa, helga och försona, därom fanns det i alla fall
bevis nog.

Och det var underligt, att om han drog ut summan av
de berömdaste och visaste böcker han läst — dessa, som
professorerna i all tid skulle fortsätta att grubbla över
och kommentera — så kom han icke längre, åtminstone
icke mycket längre, än till sin moders enkla vishet.
Visserligen hade de stora männen ett mycket vidlyftigare
erfarenhetsområde, deras vägar hade varit många och
långa. Men vart hade de till sist kommit? De hade
kommit hem. När de voro som mest sig själva och öppnade
sina hjärtan riktigt, då fann man dem hemma hos en
gammal moder, en gammal enkel men erfaren sibylla
med fårat ansikte och blicken vänd uppåt... Helt
nyligen hade Sten varit ute och lagt några vildvuxna
sensommarblommor på Strindbergs grav; med huvudet
ödmjukt böjt hade han stått inför ekkorset och inför
den store upprorsmannens sista tanke: O kors, var
hälsat, du mitt enda hopp.

146

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:01:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrsamlade/2/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free