Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trånga porten. En utvecklingshistoria (1924) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under de yviga fräkenplymerna och bland
spindelblomster och våtmåra, kommo ögonljusen i små grupper,
som bildade liksom ett sakta tåg av heliga, drömmande
jungfrur. De sista solstrålarna föllo genom dunklet in
över vattnet och över blommornas böjda kronor och
gåvo ett skimmer åt tavlan, som var så skirt, så
sällsamt i sin skönhet, att något vackrare hade ynglingen
aldrig sett. Han stod som bedövad, han föll på knä i
den fuktiga mossan med händerna knäppta över
pannan ... Då hörde han steg och människoröster ...
Den andra kvällen, som han särskilt mindes, var den
kulna höstkväll, då han tillsamman med Ängel i lämnade
bygden. Ensamma och tomhänta, halvt om halvt
bekymrade för huruvida deras pengar skulle räcka till
järnvägsbiljett åt dem båda, hade de gått ned till
stationen, begapade av de nyfikna och förbluffade
människorna. Ingen hade vinkat åt dem vid tåget, ingen
hade önskat dem lycka, men många hade kallgrinat eller
skakat på huvudena, fientligt och varnande. Det var ju
också ett makalöst lättsinne! Sten kände det och kröp
ett ögonblick samman, som under ett regn av stenar,
liksom hade han varit en missdådare.
— Tänk ändå, om allt går galet för oss — om vi inte
klarar det...
Men Ängel i hade sett så modig och hänförd ut.
— A, visst klarar vi det, log hon.
Och då rätade han upp sig och kände sig frimodig
och stridslysten, som han varit under gosseåren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
