Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jag och vi. Kommentarer och meditationer (1928) - II - Erik Lindorm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men han sträcker sig aldrig i sin diktning utöver denna
förundrade betraktelse och denna stilla längtan. Han
»vet att man intet kan veta». Men att stanna vid detta,
är det icke ett tecken till att man saknar tvånget att
kämpa vidare? Den inre oron blir aldrig inre nöd.
Detta är, enligt min tanke, en brist, en begränsning.
Då man ordar om det raka, säkra och sträva draget
i Lindorms lyrik, kunde man kanske också tänka på
hans egenskap av stadsbarn och stadsbo. Den, vilken som
liten lyss till skogens sus, får ett annat arv än den som
fötts vid en gata, säger Heidenstam, och det är säkert
så. Man kan se det ganska tydligt i diktningen. Man
kan jämföra utpräglade Stockholmslyriker, som t. ex.
Bo Bergman och Lindorm med sådana som vuxit fram
i närmare umgänge med naturen — särskilt de från
Sydsverige, där naturen är rikast och mest nyanserad
— sådana som Ola Hansson, Ekelund och Ullman.
Staden, gatornas och kvarterens raka linjer, speglar sig
i de förras form, medan den levande naturen,
överraskande och skiftande, plastisk och spelande går igen
hos de senare.
Det finns en god del av kulturkonservatism i
Lindorms väsen. Den är i det stora hela både äkta och
sund — den slags konservatism, som vägrar att se det
fina i kejsarens nya kläder. Som kåsör har han låtit
sitt löje spela fint och glatt över en mängd av tidens
påfund och konstigt utklädda typer; han har därvid fyllt
en välbehövlig mission, ehuru en viss högdragen
ensidighet nog kan läggas honom till last.
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
