Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Men om jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men då kvällen kom, kände jag mig alltför trött, och det
bjöd mig emot att uppsöka människor. Jag försökte —
liksom för att öva mig! — tala för mig själv, men rösten
darrade och stockade sig. Jag kände mig alltför ömklig och
löjlig. Och jag tänkte: det har ingen hast, jag kan vänta
ännu någon timme, kanske är det alldeles för tidigt, att
komma till folk och begära natthärbärge. Jag gick ute på
gatorna ännu en god stund, tills jag fann, att folkströmmen
började bli tunnare — nå, det hade alltså blivit sent, och
jag hade försummat mig. Så gick den natten liksom den
första.
Och den tredje kvällen kom och förgick — jag minns
knappt hur. Ju tröttare jag blev, ju svårare var det mig
att övervinna min skygghet och fatta ett beslut. Och
fönsterrutorna tycktes mig överallt lysa med ett allt mer främmande
och fientligt sken.
Jag gick ned till järnvägsstationen, lade mig på en bänk
i väntsalen och föll i sömn, men blev straxt väckt av en
tjänsteman, som förklarade, att den skulle stängas. Jag gick
ut, det var kallt och järnvägsuret visade att det led mot
midnatt. Först då började jag på allvar lida av min
belägenhet, jag kunde inte längre resonera med mig och göra
mig föreställningar — allt stod liksom stilla i isande kyla.
Jag visste, att jag dagen efter skulle få pengar, men tanken
tröstade mig ej det ringaste. Jag kände ingenting annat än
en glupsk och oresonlig längtan efter värme och vila. Jag
—18 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
