Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barnet är oskuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Är det icke en stor tanke, en underbart befriande tanke,
ja, kunde det icke vara Kristi djupaste och hemligaste
frälsningstanke? Vad ligger det icke allt i detta, att bliva såsom
barn?
Detta barnablivande, det är i saning återvägen till det
glömda paradiset, den omedvetna innerlighetens rike,
Gudsriket.
Det är att avkasta bördan, tidens och tingens börda, eller
att bära sin börda så, som bure man den icke.
Det är den eviga våren. . .
Det är den heliga generositeten, den visa slösaktigheten,
känslan av att äga allt och dock intet, gåvan att kunna strida
utan gift i sinnet och förlåta utan högfärd.
Ja, det är den morgonrena naturligheten, det heliga
ja-sägandet, oskulden och glömskan. Det är det eviga
morgonlandet bortom ont och gott, daggfriskt och strålande i
begynnelsens klarhet och spänning.
Vad var det väl för ett barn, som Kristus kallade fram
och ställde mitt bland sina vänner? Vad var det månne för
en liten solögd parvel?
Kanske var han smutsig och riven, kanske hade han röda
kinder och en livslustigt spelande blick...
Men för Kristus var han helt enkelt barnet, symbolen för
det vårliga sinnelaget.
-6 7-r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
