Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Georg Adlersparres moder, Ebba Sofia Planting Bergloo,
själf en vek, känslig och för sina medmänniskors nöd
ömmande kvinna, var nämligen en dotter till kapten
Carl Planting Bergloo, hvilken vågat att högt uttala sig
mot Karl XII:s utsväfvande, för land och rike
olycksbringande krigsplaner och därigenom ådragit sig denne
konungs onåd, hvadan konungen afskedade honom och
skref med egen hög hand på afskedsmemorialet: »Vi
hafva ej eder tjänst längre af nöden».
Ehuru Georg Adlersparre erhöll mest af faderns och
morfaderns sinnesart, saknade likväl ej denne sina veka
strängar, som påminte om den känsliga modern, hvilken
dog, då han var endast tre år gammal, men af hvilken
hans sinne likväl bevarat det milda intrycket. I sin
sena ålderdom (vid 64 års ålder) skref Adlersparre till en
vän: »Om jag reser till Jämtland, så är det för att se
min mors graf... Det var hon, som fann mig så söt, att
hon ville bo med mig i en ödemark. Det har ingen
sedan haft lust till, ehuru sötman är densamma.»[1]
Under gosseåren tog sig Georg Adlersparres
själsstyrka uttryck i en obändig ysterhet och pojkaktig
våghalsighet. »Allt», berättar han själf om sin gosseålder,
»allt som i mina ögon kunde synas vågsamt, var mitt
älsklingsnöje: att klifva upp i toppen af de högsta träd,
att rida vall de ostyrigaste hästarna, att vara den förste,
som vågade sig ut om vintrarna på den tillfrusna sjön,
att brottas med bygdens pojkar, hvilket ej sällan slutade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
