Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - II. Barndomsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
P. P. Jashkova omtalade för Bärhs, att »det
hände en gång under Leo Tolstoys gosseår, att
vi voro ute på resa med diligens, och sedan vi
hvilat och satt oss i åkdonen för att fara,
saknades Leo Nikolajevitch, hvadan man började söka
honom. Då stack han hufvudet plötsligt ut genom
fönstret till skjutsstationen, och han sade: ’Tant,
jag kommer genast!’ Han kom därpå ut med ena
hufvudhalfvan kalklippt!» Denna nyck kunde icke
på något förnuftigt sätt förklaras, för så vidt man
ej får antaga, att gossen fått en fantasi i sitt
hufvud, att han ville se ut som en grof förbrytare,
hvilka ju i Ryssland bruka vanställas genom ena
hufvudhalfvans kalrakande. Själf har Leo Tolstoy
berättat i familjekretsen, att han en gång som
gosse försökte flyga och i fallet från öfre våningen,
hvari försöket resulterade, uppskrämde hela
familjen.
Denna tid skildrade Tolstoy i sin första berättelse,
»Barndomen», som trycktes i tidskriften
»Sovremennik» (Samtiden) 1855. Här likasom i allt, som
kom från Tolstoys penna, blandade sig
naturligtvis om hvartannat sanning och dikt, men man
bör lägga märke till, att det utgör ett
genomgående drag i Tolstoys diktarefantasi att icke
bemöda sig om att lösslita sig från verkligheten
utan tvärtom att sprida ljus öfver den och skänka
den lif. I de flesta af Tolstoys berättelser och
romaner är han själf hjälten, och hvad han
tillskrifver hjälten har förut, till dess väsentliga
innehåll, erfarits och genomlefvats af honom själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
