Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - VII. Familjelyckan och den stora krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedermera ombesörjde utgifvandet af sin makes
arbeten.
Tolstoys äktenskap visade sig sålunda vara
synnerligen lyckligt. Hans oroliga och känsliga
hjärta, som törstade efter tillgifvenhet och ömhet,
hade ändtligen funnit en fristad, där det kunde
älska fritt och helt utan ånger och kval. Hans
efter sanning lidelsefullt sökande och med
våldsamma inre tvifvel kämpande själ hade funnit
en förstående vän, som blef ett verkligt stöd,
som skänkte lugn och trygghet Tolstoy hade
inträdt i ett nytt skede i sitt lif — ett lyckligt
familjelif.
Grefvinnan hade knappt fyllt nitton år, då
hon födde sitt första barn till världen. Tolstoy
afvaktade denna stora tilldragelse med ljuf
otålighet; och då det var öfverståndet, då han riktade
sina ögon på den unga modern, som »strålande
af öfvernaturlig skönhet» försökte att småle mot
honom, kände han, att han inträdde i »en värklig
och strålande lycka». Han grät och skälfde af
så våldsam rörelse, att han ej förmådde yttra ett
ord. Han böjde sina knän vid sin hustrus bädd
och tryckte sina läppar mot hennes hand, under
det att nere vid fötterna i ackuschörskans armar
»rörde sig lifsflamman hos denna mänskliga varelse,
som kommit till världen med rättighet att vara
till och att vara lycklig, och som för en sekund
tillbaka icke existerade».[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
