Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - VII. Familjelyckan och den stora krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde klänga mig fast; att det, hvaraf jag lefde,
icke längre fanns; att jag moraliskt icke kunde
lefva längre».[1]
Tolstoy fortsatte dock sitt vanliga lif, »men,
säger han, lifvet uppenbarade sig icke längre
hos mig, emedan jag icke längre kände något
skäl för mina begär och önskningar ej heller
någon tillfredsställelse i att se dem uppfyllda.»[2]
Lifvet hade för honom blifvit en omening.
Fordom hade Tolstoys tvifvel att kämpa med
hans själfbevarelsedrift, som sträfvade efter lifvet;
nu hade denna drift försvagats, och tviflet,
negationen af lifvet, dref Tolstoy mot befrielsen från
lifvet.
Tanken på själfmord uppstod nu hos honom
lika naturligt som fordom tanken på att göra
lifvet lättare och drägligare.
— Hvarför bör jag lefva, d. v. s., hvad skall
det verkliga, oförstörbara resultatet af mitt
flyktiga och bräckliga lif blifva? Hvilken mening
har min begränsade tillvaro i detta oändliga
universum? En omening! Men ingen hindrar ju
oss från att förneka lifvet genom att begå
själfmord!
— Gör då slut på ditt lif, och du skall aldrig
grubbla mera öfver tillvaron. Lifvet behagar dig
ej, gör en ända därpå! Om du lefver och ej kan
förstå meningen med ditt lif, så gör slut därpå
och dröj ej längre kvar däri för att beskrifva och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
