Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - VII. Familjelyckan och den stora krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättar Tolstoy, »befann jag mig ensam i skogen
och lyssnade till dess hemlighetsfulla ljud. Jag
lyssnade, och min tanke var som alltid riktad på
det som under en lång tid oupphörligt sysselsatt
mig: sökandet efter gud. — Nå väl, det finnes
ingen gud, som ej är en abstraktion i stället för
att vara en realitet, såsom hela mitt lif är. Men
idén om gud, hvilken jag söker, hvar har den
födts, och hvarifrån härstammar den? Bevisar
icke tillvaron af denna gudsidé själfva guds
tillvaro? Och på nytt uppstod inom mig tillika
med denna tanke en fröjdefull lifslängtan; allting
hos mig vaknade upp och fick en mening».
»Men förståndet fortsatte sitt arbete. —
Gudsidén är icke gud. Idén är något som äger rum
hos mig; gudsidén är en förnimmelse, som jag
kan uppväcka eller låta bli att uppväcka hos mig.
Det är icke den, som jag söker. Och på nytt
började allting dö omkring mig och hos mig, och
jag ville på nytt beröfva mig lifvet. Hvilka äro
då dessa mot hvarandra stridiga förnimmelser?
Jag lefver icke, då jag förlorar tron. Jag lefver
aldrig verkligt, utom då jag söker gud».
»Nåväl! Lef, sök gud: lefva är att söka gud;
att söka gud är lifvet!»
»Från denna stund klarnade mer än
någonsin allting inom mig och utom mig, och detta
ljus har aldrig öfvergifvit mig».[1]
Tolstoy hade i sitt sökande efter lifvets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
