Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 Beck, Kristliga Tal,
utslocknar, livsnäringen ifrån denna värld upphörer, men icke
livshungern; och just detta är det, som gör döendet så
pinsamt för oss människor. Just emedan ett särskilt liv i oss
är, som väl är införlivat med kroppen, men icke är samma
slags växt som kroppen, emedan ett själsliv av andenatur är
i människan, just därför sker ej vårt döende så lugnt och
utan strid, som då blommorna, vissna. Dessa äro helt och
hållet blott kroppisväxt, plantliv utan ande och själ, livet är
hos dem friskt och glatt och döden mild och stilla; men vid
vår kroppsdöd, när den icke inträffar plötsligt eller genom ett
långsamt avtynande, är det en kamp och brottning med
döden, en själskamp. Själen kämpar, emedan hon nu skall låta
sig trängas ut ur kroppen, vari hon hittills levat och njutit
av livet; de livsrötter, du hittills häft, bliva i döden avskurna
från din själ, och just däremot vürjer hon sig med sin
livshunger, vilken icke uppliörer med kroppens död och dock nu
ryckes upp ifrån sin hittills varande jord. Har nu din själ ej
funnit någon annan jordmån att leva uti, än denna världens,
huru skall det då gå henne? Besinna dock, huru det då måste
vara för själen: att icke kunna dö med kroppen, och att
berövad sin kropp icke mera kunna leva med kroppsvärlden;
att befinna sig utom denna värld i en annan värld utan hem
och fotfäste, men med den outsläckliga livshungern,
själstörsten, som icke kan stillas — kan det då vara annorlunda
än såsom det är för en av tvinsot lidande, om vilken man
säger: "Han kan varken leva eller dö, det fräter och fräter
på honom och honom plågar en törst, som med intet kan
stillas." Såsom det då gives en kroppens tärsjuka före
döden, så kommer det efter kroppsdöden till en tärsjuka för
själen, varom även samma ord gäller, fastän i ännu svårare
mening: Icke liv och icke död! Och därtill den oförstörbara
livshungern, den outsläckliga törsten, som gnager på själen
såsom en mask, och nu bliver till evig själspina, då allt det
är förbi, varav själen förut mättade sig (Mark. 9: 43 ff.; Luk.
16:19,231).
Visserligen döljer människan gärna för sig själv på, allt
möjligt sätt en sådan utgång av livet, så länge hon ännu kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
