Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33. Begäret efter tecken, 373 ’
på samma gång var besatt, döv och stum, hade han
fullkomligt helat, så att folket med förundran utropade: "Månne icke
denne är Davids son", d. ä. vår Messias, Kristus, vår Konung?
Men knappt hade tron på Kristus börjat uppvakna hos folket,
förr än de judiska lärarne och deras fromma anhang sökte
att dämpa densamma: i blind iver för sitt eget anseende och
sina hävdvunna lärosatser, vilka Kristus icke godkände,
förbittrade över att han icke höll sig till deras parti och att
deras fromhet, deras lära och högt firade verk icke voro goda
nog för honom, hava de nu intet Öra och öga mer för
sanningen i hans mun, för hans persons heliga storhet, för den
hjälpande kärleken i alla hans gärningar och för den
överjordiska underkraften i hans verk. Och emedan de icke kunna
möta honom med sanningsskäl, hjälpa de sig därmed att de
utströ knot och tvivel, misstanke och smädelse emot honom:
de göra honom misstänkt, såsom komme icke vad han lärde
och gjorde från den sanne Anden, utan från lögnens ande,
såsom vore det ej ett Guds verk, utan ett djävulens verk. Så
hade de redan flerfaldiga gånger gjort (Matt. 0:3, 11, 34;
12:2, 10), och nu återigen sammaledes efter det verkställda
helandet av den dövstumme. Då nu Herren (Matt, 12: 25 ff.;
jämf. Mark. 3:23 ff.) inför allt folket hade blottat det
oförståndiga, det partiska, det syndiga, det för ande och hjärta
fördärvliga i deras misstankar, och med straffande iver
före-höll dem den inre, orena grunden i deras tal och den
tillkommande räkenskapen, så sökte de att avböja slagen med
dessa ord: "Mästare, vi skulle vilja se något tecken av dig".
Huru stilla och saktmodigt veta ej dessa skrymtare att
tala, behandla Herrens sanningsiver, såsom vore det en
lidelsefull hetta, med en köld och ett lugn, som icke genom sådana
maktspråk låter bringa sig ur fattningen och hänföras till
samma häftighet. Herren hade nämligen bestraffande kallat
dem en huggorma-avföda, som icke kunde tala något
sannskyldigt gott, emedan de invärtes voro onda; och de besvara
ädelmodigt hans skymfande med äretiteln: "Mästare!" De låta
honom förstå med sin bön om ett tecken: "Vartill behöves
sådant förivrande och strafftal? Vi vilja ju icke strida och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
