Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon känna sig så trött och dåsig. Förgäves försökte hon
kväva sina gäspningar, förgäves försökte hon hålla upp
ögonen, hennes huvud sjönk längre och längre ner mot
bröstet, hon sov. Till slut snarkade hon högt. Men Ridén
vandrade fram och åter i rummet, han hörde inte
hennes snarkningar, hans stämma steg och sjönk i långa
dyningar och han var omsvallad av ord. Aldrig förr
hade han känt talandets glädje så starkt som då, genom
en rymd av ord steg han högre och högre till en
oändlig ljus klarhet. Han gick med långa kliv över golvet.
Orden forsade fram över hans läppar.
Men Astrid hon sov i länstolen och hon sjönk
djupare och djupare ned i sömnen vaggad av hans ord, ju
djupare hon sov ju djupare sjönk hon i länstolen.
Kjolen, som när hon satte sig sedesamt hade dragits ner
över knäna, fastnade i stolsdynan och gled nu upp över
hennes ben. Efter två timmar satt hon på golvet med
huvudet fridfullt vilande på stolsdynan och kjolen
uppdragen till hakan. Ridén gick fram och tillbaka på
golvet. Han hade slängt av sig kavajen, slitit bort
krage och slips, skjortan var våt, svetten stod på
pannan, han gestikulerade. Ibland klev han över henne,
ibland gjorde han en omväg för att inte trampa på
henne. Hela tiden talade han. Han vaggades på ett
hav av ord där meningarnas dyningar sakta och
mäktigt rullade ut över hans läppar, där kriser och
revolutioner slogs till bränningar och pax romana blev en
glasklar stiltje på blankt hav. Det var ett fräsande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
