Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Stadt, sa hon, kunde tänka mig det.
Man bar in Ridén. Arf Syndberg suckade svårmodigt
vid hans byxlösa tillstånd. Astrid luktade på sin make.
— Full, sa hon, full som ett svin.
Därpå la man honom på golvet och Arf Syndberg
bredde dörrmattan över honom för att skyla hans
skamliga klädsel. Han skakade sorgset på huvudet och
sa:
— En broder som farit vilse.
Astrid gick fram till Karlsson, tog fram en tioöring
och räckte den till honom:
— Se här min gode man, tack för ert besvär.
Karlsson snodde tioöringen mellan fingrarna, han
harklade sig och la den i pastorsadjunktens hand:
— För kyrkokassan.
— Gå ni förhärdade man! Arf Syndbergs läppar
bleknade i vrede. Gå i synd och skam!
Karlsson bockade och lyfte på mössan:
— Om ursäkt.
När dörren stängts viskade Astrid Ridén till Arf
Syndberg:
— Karlsson är lite svagsint, men han är dock biskop
Pietas son.
— En biskopsson? frågade pastorsadjunkten
förskräckt.
— Till vänster.
— Att Gud verkligen kan tolerera en sådan
syndfullhet i våra egna led. Arf Syndberg stod rak och svart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
