Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Ridén berättade om Beddy var hans ansikte
ljust och öppet som på ett barn som berättar om
julafton.
— Vad hette flickan? frågade rektor Skvattman.
— Beddy.
— Var kan man träffa henne?
— Jag tror att hovmästaren på Stadt känner henne.
Det verkade så och ...
— Missförstå mig inte, adjunkten, jag måste bara
verifiera uppgifterna.
— Födelsemärket sitter vid pass tretton centimeter
under naveln.
— Tack.
Därefter följde en stunds tystnad. Det hördes
taktfasta vrål från skolgården där man höll på att kväsa
förstagluttare. Fåglarna kvittrade, Ridén tänkte på
Beddy och rektor Skvattman på sin hustru Amanda.
Det måste ha varit minst tre år sen nu ...
— Det gör mig ont att vi ska skiljas så här, sa han
sen. Jag hade hoppats att en dag få se er tåga in i
pensionen som en hederlig tjänsteman, att vi skulle få
hylla er med blommor och subskriberad bankett, men ...
— Ja, suckade Ridén, jag förstår.
— Det är gott att adjunkten förstår. Det är bäst att
ni går hem nu. För alltid. Vi får se hur vi kan lösa
problemet på smärtfriast möjliga sätt för alla
inblandade.
— Får jag aldrig träffa barnen mer?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
