Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid dessa rektor Skvattmans ord blev hovmästarens
ansiktsfärg än mer sjögrön, skräck och fasa präglade
hans anletsdrag och hållning.
— Är det nödvändigt?
— Ja.
— Men måste ni ...
— Jag vet min plikt, hovmästaren.
Undergivet böjande sitt huvud för ödets hårda slag
förde hovmästaren rektor Skvattman till Beddy. Låt
oss dra en den goda tonens romantiska slöja över vad
som där tilldrog sig. Det räcker med att säga att
rektorn efter en kort stund vände sig till hovmästare
Pettersson och sa:
— Gå, min herre, er närvaro generar den unga
damen.
Ute på gatan lyfte hovmästaren sina knutna händer
i stum förtvivlan mot den höga vårhimlen.
— Varför? Varför?
De små fåglarna sjöng i buskarna och när rektorn
efter en timme kom gående tillbaka till skolan med
blossande kinder och spänst i stegen muttrade han:
— Ridén ljög inte.
Den dagen var hovmästaren så olycklig att gästerna
klagade över den salta glassen och den utspädda
soppan, ty från hans ögon rann tårarna i en jämn ström,
den blå fracken var blöt av all denna sorg. Djup och
stark var hovmästarens kärlek.
Rektor Skvattman däremot stod lugn och tillknäppt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
