Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla de åttahundra fångarna i fängelset var han den
ende som aldrig fick besök.
Som han var en snäll och timid man hade han dock
snart gjort sig omtyckt av vakter och fängelseledning.
Han satt i sin cell och läste filosofiska och uppbyggliga
skrifter. Hade ofta långa samtal med fängelseprästen.
På grund av allt detta hade han nu efter femton år
fått veta att han skulle släppas fri och glädjestrålande
hade han låtit skriva vår moder detta. Allt syntes
hopplöst och mörkt. Jag grät bittra tårar över denna
förbrytelse som avslöjats och kände hur jag aldrig mer
skulle kunna se mig själv i ögonen. Dock, ingen
situation är så hopplös att den inte kan räddas. Alltid ges
det utvägar. August gick med manlig beslutsamhet fram
till vår moder, tog henne med handen under
dubbelhakorna och lyfte upp hennes tårdränkta ansikte.
TRAGEDIN UNDVIKES, VAD DÄRAV
FÖLJER
Hans ögon hade en fast bestämd glans och han sa:
— Lyd mitt råd och allt kommer att ordna sig på
bästa sätt. Gå in i ditt rum du, sa han åt mig.
Dagen därpå sändes jag till fängelset med en
chokladkartong jag blivit tillsagd att låta överlämna till
vår fader genom fängelseprästen. Det var en solig dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
