Julfrid / 1897 / 5 (1897-1901) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvarför glädja sig änglarne åt Kristi födelse? - Hvad en liten snöflinga sade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

synderna nästan lika hårdt som mannen. Båda voro
nämligen, och äro ännu förenade till ett, och därför
måste de taga lika del i allt, äfven i följderna af
mannens ogärningar. Så förblir det länge. Men antag
ändtligen, att den i djup sorg försänkta hustrun
nås af det ryktet, att mannen begynt ångra sig och
söker blifva upprättad. Huru skälfver icke nu hennes
hjärta af glädje och nyfödt hopp! Om så mannen
ändtligen återvänder, förändrad, upprättad och
förnyad, huru djupt sänkas icke de begångna synderna
i glömska, och hvilket jubel fyller icke hennes mun
öfver det nya lif af sällhet, som nu väntar dem.
Hvad har nu i verkligheten skett? Jo, en försoning.
Wisst har förändringen försiggått endast hos mannen;
såsom ensam fallen, har han ensam behöft upprättas.
Men förändringens följder komma båda till
godo, likasom olyckan af hans fall förut drabbat
dem båda.

Nu var detta en matt, jordisk bild. Men en
verklig, härlig och himmelsk tilldragelse är därmed
åskådliggjord, nämligen änglarnes och människornas
försoning med Gud och återförening med hvarandra.
Likasom hustrun i bilden, förblefvo änglarne i sin
ursprungliga renhet och härlighet, då vi människor,
likt mannen, föllo i synd och blefvo fiender till Gud
och till dem. Dock sönderslets icke bandet mellan
änglarne och oss genom fallet, lika litet som i bilden
äktenskapsbandet sönderslets mellan hustrun och
mannen. Och därför hafva de ständigt måst lida
af vårt fall. Och detta göra de, ända till dess vi,
försonade med Gud genom Kristi blod, ångra och
begråta våra synder och återvända till vår himmelske
fader. Då blir allt väl. Förbindelsen mellan
änglarne och oss var fore fallet lik ett harmoniskt
och lyckligt äktenskap. Efter fallet har hon varit
likt ett oharmoniskt och olyckligt sådant. Genom
vår försoning med Gud blir hon ett outsägligt saligt
återinträdande i det forna tillståndet, eller kanske i
ett ännu saligare tillstånd, än det var före fallet.
Förändringen har börjat mellan Gud och oss,
nämligen genom vårt försonande med honom. Men, lik
en stam ur sin rot, har hon sedan vuxit ut till en
salig förändring i tillståndet mellan oss och änglarne.
Hvilket outsägligt gagn har detta icke måst medföra
för änglarne! Förmodligen hade de måst evigt bära
de menliga följderna af sin förening med oss, därest
vi icke upprättats. Gud upplöser nämligen aldrig
hvad han en gång förenat, hvarför änglarne aldrig
kunnat helt befrias från sin förbindelse med oss och
från de lidanden hon medförde. Allt detta blir nu
förändradt. En ny människosläkt bildas i Kristus,
med hvilken den återknutna saliga föreningen
fortsättes i evighet. Nu är både det som var på jorden,
d. v. s. människorna, och det som är i himmelen,
d. v. s. änglarne, försonade med Gud och med
hvarandra inbördes och sammanfattade till ett i
Kristus.

Vår fråga är sålunda besvarad. Änglarne glädja
sig af Kristi födelse icke blott af kärlek till och
medömkan med oss, utan äfven för sin egen skull. Och
däremot strida icke de orden, att Kristus icke tagit
sig an änglar. Ty en ängel blef han icke genom sin
födelse utan en människa. Men därmed är ju icke
sagdt, att icke äfven änglarne, enligt apostelns
utsagor, gagnats af, att han blifvit människa. Både
de och vi vinna därigenom och vinna för evigt.

Hvad en liten snöflinga sade.

»Jag pröfvade dig, gömd i molnet». Ps. 81: 8.

Lustigt uti rymden svingar hon på lätta, ljusa vingar; tusen, tusen syskon sväfva liksom hon och sakta väfva dt det mörka kalla grus vinterdräkt så ren och ljus. Hvadan dessa flingor ljusa, som vårt öga fängsla, tjusa? – Från den höga himlen strömma de ur molnets mörka gömma, sändebud från himlens Gud, klädda uti bländhvit skrud. Oftast oförstådda ila de i drifvans famn till hvila. Har man blott ett öppet öra, kan man deras tal dock höra, kan man deras språk förstå och en nyttig lärdom få: »Tunga moln och mörka skyar, jagade af stormens byar, komma jordens barn att rysa för den köld de i sig hysa, tvinga folk att inomhus söka värme, lugn och ljus. Men när ifrån molnen kalla snökristallers flockar falla på de gröna granars grenar, på de gråa gatustenar, far en glädtig stämnings våg åter genom mänskors håg. Sällan man likväl betänker att den samme Gud som skänker snöhvitt flor åt berg och dalar äfven utur molnet talar, lika kärleksfull och blid uti klar och mulen tid». När vårt hjärta ängsligt klagar under sorgens dystra dagar, ack, hur lätt vi då förglömma att de mörka molnen gömma ljusa, goda sändebud från vår kärleksrike Gud.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>