- Project Runeberg -  Julfrid / 1897 /
9

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herrens besökelsetid.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


illustration placeholder
Herrens besökelsetid.

illustration placeholder



Vi lefva i en tid då evangelium
om Guds rike rikligen förkunnas,
och frukterna däraf hafva blifvit
härliga, ty Gud har ett stort och
härligt verk, som han håller på att
utföra bland människors barn, då
han församlar till sitt rike. Men
det har icke alltid varit så, som det
nu är; den som känner huru det
stod till i vårt land för femtio år
tillbaka, då det var en allmän
andlig sömn och ett allmänt syndalif,
då synes det klart, att Herren har
utfört stora ting.

Jag vill blott gifva några antydningar om
Jönköping och dess omnejd, och visa,
hvilka erfarenheter man fick upplefva,
då man för femtio år sedan började
samlas till uppbyggelse omkring Guds ord.

Det var i lag förbjudet att samlas omkring Guds
ord på annat ställe än i kyrkan, och ingen annan än
präst fick vara ledare i allt, som hörde till andlig
verksamhet. Redan 1726 blef det i svensk lag förbjudet,
att samlas omkring Guds ord; att samlas för att dricka,
dansa, spela och lefva uti allehanda utsväfningar i
synden, det fick man göra, men samlades man omkring
Guds ord, så fick man plikta och lida fängelsestraff.
Men då Gud i början af 1840 besökte vårt folk, då
väckelserop började höras från flera håll i landet, och
äfven här i denna stad och dess omnejd, så blef följden,
att många bland folket började ropa efter nåd, ty de
hade fått sina ögon öppna, att se, att de voro stora
syndare. Då uppstod en allvarlig strid, och det
predikades från många predikstolar emot denna rörelse,
såsom en farlig villfarelse, som var stridande mot lag
och kyrklig ordning. Myndigheterna uppmanades, att
vara verksamma och motarbeta detta onda. Men Guds
besökelsetid var kommen, och det fanns ingen makt,
som kunde motstå den anda, som verkade bland folket.
Ropande röster hördes från flera håll om nödvändigheten
af omvändelse till Gud och ett öfvergifvande af
syndens väg. I torpstugan bland det ringa folket
samlades människor för att läsa Guds ord och bedja med
hvarandra. Fienderna kunde icke hindra det, och
därigenom ökades den hop af människor, som sökte
frälsning, allt mer och mer, till stor förskräckelse för
sanningens fiender. Prästerna, som på den tiden hade stor
makt, hoppades att snart öfvervinna denna rörelse och
återföra de bekymrade till sin gamla sömn; men det var
Herren, som hade börjat sitt verk, och det skulle hafva
framgång.

Det hände dock många gånger, att fienderna kommo
till sammankomsterna och körde, under eder och
förbannelser, ut de som voro församlade; men detta hade
den verkan, att elden började brinna ännu mera i deras
hjärtan, som sökt frälsning. De, som blifvit omvända,
voro ansedda som dårar, och man gjorde spe af dem,
begabbade och bespottade dem allestädes. Då dessa
kommo ut ur kyrkan och hälsade på hvarandra, hände
det att de blefvo omringade af fiender, unga och gamla,
som pekade finger åt dem, under skratt och skämt.

Sådant var det på den tiden.

Ehuru det var i svensk lag förbjudet för lekmän,
att lära och undervisa i Guds ord och hålla
sammankomster för andlig uppbyggelse, så började flera unga
män att uppträda med andliga föredrag, och uppmana
folket att vända om till Gud. Denna verksamhet
framkallade en het strid bland människor, ty somliga
försvarade den och andra klandrade den. Den gamla lugna
tiden var slut och nian fruktade farliga tider. Prästerna
uppmanade föräldrar och husbönder, att taga vara på
sina barn och tjänare, och icke tillåta dem att besöka
olofliga sammankomster; men ehuru fiendskapen var
stor, så kunde de icke hindra folket att gå och höra
Guds ord, och sedan Guds ord hade gripit deras
hjärtan, var det fåfängt att öfvervinna dem.

Det är klart, att prästernas motstånd var orsaken
till många människors framhärdande i synd och
fiendskap mot Guds ord, ty då de hörde prästerna förkunna,
att det var villfarelse, som borde bekämpas och utrotas,
så ansågs det att dessa, som voro lärare, skulle förstå
sanningen. Men en och annan präst ville bättre taga
reda på, huru de omvända hade det i sina uppfattningar
om saligheten, och det hände ofta, att dessa erkände,
att det var ett Guds verk, som ingen borde hindra.
Emellertid var den gamla säkerheten hos mången störd,
och det märktes öfverallt en undran, hvad man skulle
tro, och hvad som kunde vara det rätta, om prästerna
vore att fullt lita på, eller om det kunde vara en
väckelse från Gud, som hvar och en behöfde att tänka på.

Inom staden Jönköping fanns icke många på den
tiden, som visade tecken till sann och lefvande
kristendom. År 1846, då det började att hållas små andliga
sammankomster i staden, kände man icke till flera än
några få fattiga kvinnor, som bekände sin tro på Herren,
och visade i sin umgängelse, att de ville tillhöra
honom. Det var en änka, som hade en liten egen gård,
och hos denna änka samlades man omkring Guds ord.
Men fiendskapen inom staden var stor mot dessa
sammankomster. Man kan fatta denna fiendskap genom
följande sannfärdiga händelse:

År 1836 kom en ung präst till Jönköping, för att
biträda prosten i hans tjänst, och denne unge prästman
hade blifvit omvänd till Herren och predikade med lif
och värme Jesu evangelium. Det började genast att visa
sig god frukt af hans predikan. Bland dem som började
lämna världen, och vända sig till Herren, var en
fröken från ett bättre hus i staden, som blef omvänd
och fick frid med Gud. Då frågade hon den unge
pastorn, om hon vågade att ensam, utan sina föräldrars
och syskons sällskap, gå till nattvarden, ty hon längtade
därefter, och han gaf henne det rådet, att hon skulle gå.
Hon gick; men när det blef bekant, att prästen hade
gifvit henne ett sådant råd, måste han genast flytta från
staden, på det han icke måtte göra större skada.

Det hjälpte icke, att han var präst; då han predikade
evangelium, så att människor blefvo omvända, måste han
ut ur staden, innan han förförde flera genom sin nya lära.
Han blef äfven af konsistorium genast missiverad och
måste flytta ur staden. Hans predikan hade slagit rötter
i mångas hjärtan, som kände en hunger efter Guds ord;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:05:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1897/0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free