- Project Runeberg -  Julfrid / 1897 /
14

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julbetraktelse.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men ändå – hvilket ofantligt inflytande hade icke Jesu
uppenbarelse äfven på mänsklighetens timliga tillvaro
och utveckling! Allt arbete för de små barnens
fostran och lycka har han tagit i sitt särskilda hägn,
som sade: »Låten barnen komma till mig» (Marc. 10:
14). Kvinnans lyftning ur förnedring, allt slafveris
afskaffande är en själffallen frukt af Herrens lära
om människovärdet. Allt broderskap och jämnlikhet
har sin upprinnelse hos Herren, som icke skämdes
att kalla oss bröder. De eländas och lidandes vän
på jorden, gaf han inpuls till alla välgörenhetsstiftelser,
asyler och sjukvårdsinrättningar. Goda lagar,
mildrade seder, bildning och humanitet hafva vuxit
fram ur Jesu hjärta och närts af hans ord. Ja, det
är intet, som namnes ljufligt eller skönt eller godt
eller sant eller rent, att det icke till sitt frö utsatts
af Jesus i världen. Likasom från hjärtat det friska
röda blodet pulserar, närande och pånyttfödande ut
till kroppens lemmar, så utgår allt detta från Jesus
till skapelsen. Han är skapelsens hjärta.

II.

Hans kallelse gällde dock icke det närvarande
utan det tillkommande goda. Låtom oss en stund
sitta ned vid Jesu krubba och stanna för innebörden
af vårt lilla språk.

Jesus är öfverstepräst för det tillkommande goda.
Öfversteprästen skulle vara sitt folks själasörjare,
och såsom sådan var hans första och förnämsta
uppgift att offra för folkets synder. Åter och åter
fördes offerdjuren fram till Herrens altare och deras
blod flöt i strömmar. Men någon försoning och frid
kunde dessa offer icke gifva åt sjuka samveten.
Likväl hade de en stor betydelse. De påminde om
synden och höllo så skuldmedvetandet vaket. Och för
den kända och erkända synden hade redan gamla
förbundet många löften om nåd: »Kommen så, och låtom
oss gå till rätta med hvarandra! säger Herren. Om
edra synder än vore blodröda, så skola de dock varda
hvita såsom snö, och om än de vore röda såsom
purpur, skola de varda såsom ull
(Es. 1: 18). Men
framför allt hade offren att förebilda Jesu kropps offer
för våra synder. Alla offren peka mer eller mindre
klart framåt på Jesus, särskildt dock det stora
försoningsoffret. I 3 Mos. 16 kap. kunna vi utförligt
läsa beskrifningen om detta offer. Denna enda gång
om året ingick öfversteprästen i det heligaste,
innanför förlåten, och stänkte af syndofferstutens blod
inför nådastolen. Så försonades helgedomen ifrån
folkets synder. Icke att blod af en stut kunde
försona synd, men det vittnade om ett blod, heligt och
rent, som kunde det, nämligen Jesu blod. Jesus, på
en gång präst och offer, har ingått till Gud med sitt
blod för oss. Hör några skriftens ord: »Han blef
sargad för våra öfverträdelser och slagen för våra
missgärningar; näpsten lades uppå honom ... och genom
hans sår blefvo vi kelade
» (Es. 53: 5); »Jesus har
blifvit utgifven för våra synder
» (Rom. 4: 25); »hvilken
våra synder själf bar på sin kropp upp på trät
» (1
Petr. 2: 24); »ty en sådan öfverstepräst höfdes oss,
som var helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare
och som blifvit högre än himmelen, som icke dagligen
behöfver, såsom de andre öfversteprästerna, frambära
offer först för egna synder och sedan för folkets, ty
detta har han gjort en gång för alla, då han offrade
sig själf
» (Ebr. 7: 26, 27). – Min vän, vill du nu
låta detta gälla? Behöfver du rening och förlåtelse
från synd, kanske från blodröda synder? Hos det
nyfödda barnet i Betlehem finnes detta att få. På
hvad sätt? På samma sätt som ditt felande barn får
förlåtelse då det bekänner sin synd och ber dig om
förlåtelse. Hör! »Om vi bekänna våra synder, är
han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss
synderna
» (1 Joh. 1: 9). Kom då, ja, kom i dag fram
till krubban! Lägg dina brister och synder ner för
Jesusbarnet i en ärlig bekännelse, och du skall
sannerligen icke varda utkastad. Gör du detta, skall
änglasången tona äfven i ditt hjärta: »Ära vare Gud
i höjden, frid på jorden, till människorna ett godt
behag!«

III.

Gud hade föreskrifvit att öfversteprästen på sitt
bröst skulle bära en sköld. I denna sköld skulle
infattas i guld tolf ädelstenar. Hvarje ädelsten skulle
bära ett namn, ingraveradt, af de tolf Israëls släkter.
Så bar öfversteprästen på sitt hjärta de tolf släkterna
framför Herren, hvarje gång han framträdde för
honom. Dessutom var föreskrifvet, att i denna sköld
skulle inläggas Urim och Tummin. Detta var namnet
på några heliga ting, som gjorde öfversteprästen
skicklig att i hvarjehanda brydsamma frågor lämna
svar från Gud. Enligt 4 Mos. 27: 18–26 skulle
Josua i öfverensstämmelse härmed, då han på Herrens
befallning sattes till folkets anförare, genom
öfversteprästen rådfråga Urims dom vid alla sina företag.
Josua gjorde så och leddes till sin och folkets
välfärd af Herren i allt. På samma sätt läsa vi i 1
Sam. 23: 9–11, huru David genom öfversteprästen
frågar Herren, om han bör stanna i staden Kegila,
i förlitande på folkets tillgifvenhet. Saul var
nämligen i antågande. Ehuru David räddat Kegilas
innevånare från Filistéerna, och således borde vänta
att de ej skulle förråda honom åt Saul, vågade han
ej förtro sig till dem, utan att först fråga Gud.
Genom prästen lämnar ock Gud det svar, att de skulle
utlämna David till Saul. David flydde, och genom
Guds svar räddades han ur Sauls hand. Äfven efter
denna förebild är Kristus kommen att vara vår
öfverstepräst för det tillkommande goda. Han bär
bröstskölden med sitt folks namn inför Herren, och i
den skölden äro de sanna Urim och Tummin förvarade.
Må du till din tröst erinra dig, att han lefver
alltid för att bedja för dig. Må du ock såsom Josua
och David aldrig företaga något utan att rådfråga
honom. Klappa, på och för dig skall varda upplåtet.
Svar skall han gifva. Tusenden exempel ur de
troendes lif visa, huru Herren bär sina barn på sitt
öfversteprästerliga hjärta, och icke blott beder för
dem, utan ock svarar på deras böner. Här ett af de
många: På gränsen af indianernas område i Norra
Amerika vandrade en afton en missionär, trött af
dagens ansträngningar. Sitt behof troget, utbeder
han sig af Herren anvisning, hvar han i trygghet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 9 23:03:35 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1897/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free