- Project Runeberg -  Julfrid / 1897 /
15

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julbetraktelse. - Sökandet efter frid.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skulle få tillbringa natten. Snart ser han röken af
ett nybygge uppstiga och ställer sina steg dit, i tanke
att Herren redan svarat på hans bön. Men förgäfves
klappar han på porten och begär hvila öfver natten.
Nybyggarne kände och hatade honom för Herrens
skull, som han tjänade. Man vägrar honom obarmhärtigt
inträde och hotar att hetsa hundarne på honom, om
han ej aflägsnade sig. Med trötta steg
måste han fortsätta sin vandring, sägande vid sig
själf: »Din fader i himmelen vet nog hvarför». Efter
flera timmars vandring fick han ändtligen tak öfver
hufvudet för natten. Dagen efter kom underrättelse
att det hus, där han så hårdt blifvit afvisad, under
natten blifvit uppbrändt af indianer och alla
innevånarne mördade. Huru fick icke nu Herrens tjänare
prisa Gud för faderlig omsorg! Vill nu äfven du,
älskade Guds barn, vid Jesu krubba erinra dig, att
han kommit, att i alla afseenden bära dig på sitt
hjärta, hafva omsorg om dig och gifva dig vägledning
ända fram till hemmets dörr, så firar du din
julfest till välsignelse.

*



I undre kanten af den mantel, öfversteprästen
hade att bära ofvanpå kåpan, skulle, enligt Guds
föreskrift, fästas granatäpplen och, mellan
granatäpplena, klockor af guld. När nu öfversteprästen,
iklädd sin skrud, rörde sig därinne i helgedomen i
sin tjänst för folket, klingade granatäpplena mot
guldklockorna, så att dessa skickade en klar ton
såsom hälsning till det väntade folket därute, att ännu
lefde och verkade deras öfverstepräst inför Gud för
deras räkning. Äfven Kristi klädesfåll är kantad
med dessa äpplen och gyllene klockor. Dessa äro
alla Guds nådelöften, som äro ja och amen i Jesus
Kristus. Hör i julmorgonens frid, huru guldklockorna
klinga från helgedomen i fadrens hus däruppe
sin hälsning ned till dig i lifvets oro och strid, att
din öfverstepräst Jesus ännu lefver och står med sitt
blod för din räkning och manar godt för dig hos
sin fader! Bringe deras toner frid åt din själ! Amen.
illustration placeholder


illustration placeholder
Sökandet efter frid.

——

En liknelse.

———



illustration placeholder



För länge sedan lefde en riddare, som
var både tapper och gudfruktig.

Det var julafton. Den lugne månen
göt sitt ljus öfver jorden, som nu var
försänkt i slummer, och riddaren sof,
men hans sömn oroades af onda drömmar.
Plötsligt förnam han ljud af tonvågor,
som fyllde kammaren och sväfvade på månstrålarne.

»Frid på jorden.»

Genom den tysta midnatten klungo orden, bärande
himmelsk hugsvalelse till mången jordtyngd ande:

»Frid på jorden.»

Ett leende syntes på riddarens läppar, hans sömn blef
lugn och stilla som ett barns.

»Jag har hört änglarnes sång», mumlade han.

Månljuset bleknade, melodien dog bort; solen gick
upp i öster och den sofvande vaknade.

»Jag måste finna denna frid», sade han, »om hvilken
jag drömde», och så begynte han sitt sökande.

Först kom han till ett berg. Det höjde sig dystert
och ödsligt framför honom; många och besvärliga steg
måste tagas, innan han kunde hinna toppen; men högst
uppe på berget varsnade han en grönskande fläck. »Ack»,
tänkte han, »kanske jag finner friden där».

I denna förhoppning klättrade han uppför det besvärliga
berget. Stundom höjde sig en ofantlig klippa framför
honom och tvingade honom att vända om; stundom var
han nödsakad att bryta sig väg genom det fasta berget,
och huru påkostande än hans möda var, kände han under
sitt sträfvande en egendomlig själsvederkvickelse.

Och då han hade hunnit halfvägs upp, såg han en
gestalt nalkas, en sådan gestalt, som Herkules berömde sig
af att hafva sett. Hans kläder voro tarfliga, men deras
anspråkslöshet tjänade endast att förhöja värdigheten och
högheten i hans hållning. I sina af mödor härdade kraftiga
händer höll han en ofantlig stenhacka, och han sade till
riddaren:

»Mitt namn är Arbetet. Jag har gifvit akt på dig
under ditt arbete, och du har väl förtjänt din lön därför.
Mottag då den gåfva jag har i beredskap åt dig – den
förnöjelsen, som medföljer ett redligt sträfvande.»

Men riddaren svarade endast: »Gif mig Frid».

Då slog Arbetet ned sina ögon till marken, och gick
långsamt bort utan att säga ett ord.

Riddaren gick uppför berget, men med mindre besvär
än förut, och snart såg han framför sig en slätt, bevuxen
med det skönaste gräs, genom hvilken en bäck porlade
fram. Han kastade sig ned att hvila bland blommorna,
vaggad i sömn af det melodiska bruset. Slutligen vaknade
han vid det någon vidrörde honom, och då han blickade
upp, såg han en gestalt, med den afrundade formen af en
kvinna, men hög såsom en man. På hennes hufvud satt
en krona af glänsande juveler; hennes dräkt gnistrade i
solljuset och i sin hand bar hon en lagerkrans. Då sade
riddaren:

»Hvem är du, ståtliga prinsessa?»

Hennes ögon glänste bifallande, då hon svarade:

»Människorna kalla mig Ryktbarhet; jag skänker dem
snillets lön. Du har gjort dig väl förtjänt af din. Stå upp
och mottag din gåfva».

Då sade riddaren oroligt:

»Kan du skänka mig Frid?»

»Ack», svarade Ryktbarheten sorgset, »den kan jag
icke gifva», och försvann från hans blickar, under det hon
sänkte sina ögon mot marken.

Riddaren stod upp och fortsatte sin resa. Berget hade
förvandlats till en slättmark, täckt af blomster. Himlen
öfver hans hufvud var rosenfärgad, fåglarne sjöngo i träden.
Jorden var mycket skön, och riddaren sjöng sånger,
accompagnerad af fågelsång. Plötsligt tystnade hans sång, ty
emot honom framgick en skön uppenbarelse, ännu skönare
än de han förut hade skådat. Hennes hår var bekransadt
af rosor, hennes gestalt var omsvept af en ljuf rosenfärgad
dimma, ur hvilken hennes skönhet frambröt lik en älsklig
dröm. Nu tänkte riddaren: »Här skall jag helt visst finna
Frid».

Han frågade:

»Hvem är du, sköna skuggbild?»

Och hon svarade sakta:

»Jag är Kärleken; jag skänker dig lyckan.»

»Och Friden? Kan du gifva mig Frid?»

Då svarade kärleken sorgset:

»Det står icke i min makt att gifva den,»

Riddaren gömde ansiktet i sina händer, och då han
åter blickade upp hade synen försvunnit och himlen hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:05:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1897/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free