Han kom från sin härlighets himmel
vår frälsare, sänd af Gud;
han kom till jordlifvets vimmel
att bringa oss fridens bud.
Där änglarnes glänsande skara
åt honom sin hyllning ger;
här – att en tjänare vara
han kom i förnedring ner.

Och mörker låg tungt öfver världen,
tätt, tusenårigt det var;
split, tvedräkt slipade svärden
och hatets låga brann klar.
Synd, hednisk styggelse rådde,
och ej från afgudahus
de hedniska präster förmådde
att sprida en skymt af ljus.

Och dock – bland slagget och gruset
nog fanns på djupet likväl
ett trängtande efter ljuset
i människosläktets själ.
Nog suckade efter friden
de sargade, kvalda bröst;
nog sökte väl under striden
de blödande hjärtan tröst.

Då kom att hjälpa de arma
den frälsaren god och blid,
som älskade sig förbarma
och gifva åt hjärtan frid.
Han kom med kärlekens värma;
han kom med frälsning och lif;
han kom att söndrade närma,
att döda allt split och kif.