- Project Runeberg -  Julfrid / 1897 /
20

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frid på jorden. - Moderns bön.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Och nu ha sekler försvunnit
se’n frälsningens dag rann opp,
och tusen och tusen funnit
hos Fridsfursten lif och hopp.
Men ännu i mörker famla
millioner i fjärran land;
än finns det kärfvar att samla,
än tegar för såningsmans hand.

I fjärran — men också nära,
i älskadt fädernesland,
ty alltför många ju bära
på syndens bojor och band,
må julens fridsbuskap klinga
till hvarje syndernas träl;
må julens klockor få ringa
Guds frid till törstande själ!

K. N–s.

illustration placeholder

Moderns bön.

Af pastor W. Haslam.
——

illustration placeholder




Frälsningen tillhör Herren, och han
kan visserligen frälsa själar själf utan
vår medverkan, ty han är allsmäktig,
själfhärskare och oansvarig; men det
tyckes vara hans nådefulla vilja att
verka sina nådesunder medelst redskap, ofta
mycket svaga och stundom ganska
förvända och otympliga! Det tyckes, som
om han hade behag i att göra frälsta syndare till sina
verktyg i detta stora företag, att de må vara hans
frälsande ords tjänare för de ofrälsta och sig själfva vara
vittnen om samma ords kraft och förmåga; så att den
syndare, som icke kan inse eller förstå sanningen, må
se dess frälsande och lyckliggörande verksamhet hos
den budbärare, som förkunnar det. Det är också i detta
syfte han skänker oss inflytande på andra, och låter
andra inverka på oss, så att vi må leda andra och själfva
dragas till Herren, samt på så sätt gagna den ene
den andre.

Hvilket inflytande finnes väl här i världen, som
kan jämföras med hvad en moder naturligen må väntas
utöfva på sitt barns hjärta och minne? Ända in i
ålderdomen ihågkomma och uppskatta människorna det sätt,
hvarpå moderns goda inflytelse begagnades under deras
barndomsdagar. Barnet är mannens föregångare, och på
samma sätt som en vårdslösad och försummad ungdom
ger sitt intryck åt hela lifvet, så kvarlämnar å andra
sidan den goda undervisningen och det goda föredömet
af barnets första vän, och hennes tydliga omsorg om
dess andliga och timliga väl, förenadt med moderlig
ömhet och vaksamhet, ett outplånligt intryck på själen
hos barnet; därom kunna vi vara öfvertygade.

Med from glädje och tacksamhet mot Gud kan
månget Guds barn säga: jag hade en bedjande moder
eller en bedjande fader, och deras lyckliga hågkomst är
förvarad just där de mest önska att hafva den, icke i den
kalla, döda marmorstenen öfver grafven, utan i deras
barns lefvande, kärleksfulla och tacksamma hjärtan.

Det är i sanning tacksamt att vara ett Guds vittne,
och om du har egna barn, så tala tidigt till dem om
Jesus och hans kärlek samt frambär dem på bönens
armar inför nådens tron. Låt dem få uppväxa i ett
hem, där bön hålles såväl enskildt som inom familjen,
och där deras tidigaste minnen få intryck af en invand
lydnad mot Herrens stadgar, så att barnen läras att
ihågkomma hans dag, hans ständiga närvaro hvart vi
färdas och hvar vi äro.

Allt efter som barnen växa upp och umgås med
andra barn af deras egen ålder kan det väl vara, att de
tidiga blomster och varma löften om fromhet, som de
kunna hafva gifvit, tyckes vissna bort och att den
späda stängeln, som sköt upp, då den tyngdes af de
olikartade bördor, som hängdes därpå och de starka
impulser, efter hvilka den böjde sig, lutar sig nedåt och
ser ut som om den aldrig hade varit omhuldad. Men
må föräldrarne endast fortfara att bedja och vara
ståndaktiga i tron, må de vara försäkrade om, att Herren,
som lärde dem att bedja för detta barn, har mera
angelägenhet om dess väl, än de själfva! Onda inflytelser
äro lika växlande och ostadiga som andra inflytelser;
och de kunna endast få ett ganska osäkert fäste hos
det hjärta, som en gång har smakat och älskat bättre
ting; och dessutom är Herren en Gud, som hör och
besvarar bön, och han förmår behärska och styra allting
till det bästa, samt har lofvat, att så leda allt för dem
som förtrösta på honom, och lita på hans barmhärtighet.

Jag tänker nu särskildt på en ståndaktig, lycklig
och trogen kristen, som, tillika med sin maka, tjänar
Herren och uppföder sina barn i tukt och Herrens
förmaning.

Då och då torde väl den tanken genomfarit hans
själ, då han betraktade sina barn: «Skola de måhända
fylla mitt hjärta med ängslan och böner för deras själars
välfärd på samma sätt, som jag själf betungade min
moders hjärta?»

Han hade nämligen själf varit ett många böners
barn och i sin tidiga ungdom gifvit många löften om
det goda, men allt som han växte till i ålder, tillväxte
han också i egensinne och otålighet, och han trodde
att hans mor var alltför mycket andäktig, ängslig och
nogräknad samt alltför mycket olik andra mödrar, och
så hängaf han sig åt onda kamrater och i deras
umgänge leddes han att följa deras onda ord och ännu
värre handlingar. Stundom kunde han icke låta bli att
bäfva för sig själf, och han tänkte, att hans moder bad
för honom och att detta gjorde honom orolig, och vid
andra tillfällen tycktes han vara liksom alldeles ur stånd
»att hejda sig» och leddes bort af frestelsens ström.

Hans moders förmaningar och tårar gjorde honom
ängslig, och han undvek henne samt bad, att hon icke
måtte bedja för honom; men hon var ihärdig att bedja,
hvarför han öfvergaf henne och tog sig tjänst i en
världsligt sinnad familj, hellre än att stanna i hemmet.
O, hvad det mänskliga hjärtat är förvändt och otacksamt
i sitt motstånd!

Då han nu befann sig bland främlingar på en ny
plats, insåg han, att han måste gå sin egen väg och att
allting berodde på hans goda uppförande. Han kunde
icke tillåta sig att behandla främlingar på samma sätt
som sin egen kärleksfulla moder, för den skull var han
stadig och uppmärksam vid sitt arbete, och vann sina
arbetsgifvares ynnest genom sin flit och noggranna
trohet vid sina göromål. De tyckte om honom, och han
å sin sida begynte känna sig tillfreds med sig själf, och
förgäta de goda intryck och de religiösa inflytelser,
som en gång påverkat honom. Som han var en sedlig
och hygglig ung man, samt visade sig pålitlig, blef han
sin husbondes gunstling och begynte äta, dricka och
göra sig glad; men Herrens öga var öfver honom och
följde honom, alltid påverkadt af hans moders uthålliga
bön, och så begaf det sig, att vår vän icke fick tillåtelse
att slippa undan så lätt.

Ett sjukligt fruntimmer kom att bo i det hem, där
han tjänade, och han fick i uppdrag att passa upp på
henne och följa henne, då hon hämtade frisk luft. Hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1897/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free