Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moderns bön. - Minnesord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brukade tala med honom, och fråga honom om hans
föräldrar; om de voro fromma människor? Han svarade
»Ja!» Hade de lärt honom älska det goda? »Ja!»
Älskade han det goda? »Ja!» och så vidare.
En dag frågade hon honom om han brukade bedja.
»Ja!»
»Somliga människor bedja, om aftonen», sade hon,
»men om morgonen hafva de icke tid därtill; beder ni
om morgnarne?»
»Ja.»
Alla dessa och liknande osanningar, ty de voro
intet annat, ängslade i hög grad hans sinne, då han
var ensam.
»Hvilka böner brukar ni bedja?»
Det visste han inte.
»Beder ni dem i hjärtat?»
»Ja.»
»Jag förmodar, ni tycker inte om formväsende?»
»Ja.»
»Beder ni till Gud?»
»Ja.»
Fruntimret var mycket vänligt mot honom, och han
blef mer och mer oroad i samvetet, därför att han
bedrog henne dag efter dag. Han begynte göra alla slags
ursäkter för att slippa följa med henne och undvek
henne; men sedan han hade fått bestämd befallning, att
lämna allting annat för att sköta detta sitt åliggande,
blef han förargad och sade upp sin plats. Ingenting
kunde förmå honom att stanna, oaktadt han hade god
lön och goda utsikter, i trots af allt detta ville han
flytta, och så skildes han från sin plats och erhöll en
annan i en adelsmans familj. Men äfven här kunde han
icke undkomma inverkan af sin moders bön, ty hans
nye husbonde, som var en kristen man, intresserade sig
mycket för sina tjänares andliga väl.
Herrn, som han tjänade hos, dröjde icke att fråga
vår förvirrade vän, hur det stod till med hans själ. Han
blef mer och mer otålig häröfver, och då han märkte,
att han alltjämt oroades med frågor om sin ställning
till religionen, beslöt han att också flytta från denna plats.
Samma morgon han tänkte säga upp sin plats,
fick han ett bref från sin mor, hvari hon omtalade, att
hans ende broder hade blifvit omvänd, och att han nu,
tillika med henne, dagligen bad äfven för honom.
Detta glada budskap fröjdade ganska litet hans
hjärta, men han brydde sig emellertid icke om att säga
upp platsen den dagen, och dagen därpå, som var en
söndag, gick han i kyrkan och hörde en predikan öfver
texten: »Den ene varder upptagen och den andre kvarlåten;»
hvad predikan innehöll hörde han icke mycket
på, men texten tycktes säga till honom: »Din broder är
frälst och du är förtappad!« Han öfverväldigades af
denna tanke, och kände sig brottslig och högst eländig,
samt visste icke, hvad han skulle taga sig till. Han
kom ihåg, huru han hade föraktat sin moders böner, och
huru han egensinnigt hade stött bort sina kristna
vänners välvilja, samt huru han hade syndat mot Gud och
sitt eget samvete. Stackars man, hans synder hade funnit
honom och han var tvungen att stanna för att möta
dem. Han vågade icke se upp till Gud, som han så
motvilligt och öfverlagdt hade stått emot. Hvad kunde
han göra?
Tre dagar därefter anlände till herrns palats en
främling, en engelsk prästman, och det hölls ett möte i
fria luften på en närbelägen äng, och folket hade blifvit
inbjudet till en gudstjänst i en kyrka i närheten efter
mötets slut. Sanningens och uppriktighetens ord
uttalades där och frälsning erbjöds åt syndaren på stället,
en förnimbar, full frälsning – för hvar och en som
visste sig vara en förlorad syndare.
Detta var ett välsignadt ord för Georg. Nu tycktes
hoppet dagas för honom, och efter ytterligare några
försäkringar utur Guds ord, fann vår vän frid för sin
ängsliga själ och begynte fröjdas i Herren.
Men föga visste den person, som undervisade Georg
och visade honom till Jesus, hurudan hans flydda lefnads
historia och hans erfarenhet var, eller hur hans moder
hade bedit för honom. Och det kan hända, att modern
själf begynte tänka hur svårt det var att Gud icke
besvarade bön, en moders bön af ett betungadt hjärta för
en tanklös son; men Herren, som är känslofullare än
våra hjärtan och mera trofast än våra farhågor föreställa
sig honom, svarade hela tiden därpå och begagnade det
ena omedvetna vittnet efter det andra för att inverka
på hennes vilsne son. Ända tills genom det ena och
andra redskapet, under det alla ting samverkade, denne
förlorade blef återfunnen och denne döde vardt återförd
till lifvet.
Må detta vara en uppmuntran for föräldrar att
hålla ut i bönen, och må de vara förvissade, att lika
visst som de själfva hafva en börda på hjärtat för sina
barn, och bära fram dem inför Herren, samt förmå
uthärda i detta bedjande, lika visst är själfva denna
handling ett tecken för att Gud hör och svarar samt
bereder grunden i barnets hjärta för att kunna mottaga
sanningen.
Föräldrar, bedjen I för edra barn? Hafven en särskild
och icke blott en allmän tro, samt måtte Herren
själf uppmuntra eder att hålla ut i förtröstan på honom,
och detta utan att rädas; våren tålige och uthållige, så
skolen I visserligen få se Guds frälsning.
Barn, ären I föremål för edra föräldrars böner?
Må Herren förfölja er och ej gifva eder någon ro, någon
frid och förnöjelse, förrän I funnit sann frid och hvila
i Jesus och de fröjder, som finnas vid hans högra sida.
Viljen I, att edra föräldrar skola nedlägga edra kroppar
i syndarens grop, under det att de otröstligt sörja öfver
edra själar, såsom hjälplöst bortgångna till plågans
boning? Är detta den ömhet I hafven mot edra föräldrar,
och viljen I att edra egna barn skola löna eder själfva
då samma sätt?
 |
|
|
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
