- Project Runeberg -  Julfrid / 1897 /
26

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några bilder från krigsskådeplatsen 1897 - Därmed borde förstås,

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lyckan stått den djärfve bi. Men knappt hade Grekland
landsatt trupper på ön, förrän Tyskland och Ryssland,
England och Frankrike, Österrike och Italien sände
krigsskepp till Kreta med order att innesluta ön och
afstänga denna från all förbindelse med den öfriga världen.

Vi se på vår plansch dessa »beskyddare». De äro
nog så respektingifvande, och att obemärkt smyga sig
förbi dem till öns undsättning, var naturligtvis en
omöjlighet. Ett obeskrifligt elände började snart råda på Kreta,
och ställningen såg redan rätt hotande ut för Grekland.

Men dess läge blef än värre.

Sultanen började hopa trupper vid Thessaliens
gräns och inträngde snart på grekiskt område, för att
tukta de i hans ögon så öfvermodiga grekerna. Dessa
å sin sida ilade i brinnande stridsifver turkarne till
mötes. Kriget var i full låga!

Europa häpnade: krig på dess egen mark!

Och Europa delade sig i två läger; ett emot
Grekland, det var den beräknande diplomatien, »konserten»;
ett för Grekland, det var »folket» i hela vår världsdel.
Det senare kände ett varmt intresse för det lilla modiga
riket därnere i södern, och man visade sina sympatier
genom att sända penningehjälp och frivilliga kämpar.

Dock allt var förgäfves. Grekerna hade i sin stormande
hänförelse för sin goda sak alldeles glömt, innan
de drogo åstad, »att först sätta sig ned och öfverlägga,
om de förmådde att med tio tusen möta den som kom
emot dem med tjugo tusen». Länge hade ej kriget pågått,
förrän Greklands ställning började se förtviflad ut.
Vann ock dess flotta en och annan fördel emot den
turkiska, fördunklades dessa framgångar alldeles af
turkarnes segertåg genom Thessalien. I Allahs och
profetens namn trängde dessa oemotståndligt fram och
drefvo snart de grekiska trupperna framför sig som
boskapshjordar. Grekernas i början så eldiga stridslust
förvandlades efter hand i fullkomlig skräck för de
turkiska vapnen.

En fasans dag, som i Greklands historia väl aldrig
skall glömmas, var den 23 april i år, grekernas
långfredag. Vid Mati i Thessalien utkämpades då en strid,
hvaraf vi här i bild finna en framställning, hvilken strid
slutade med, att de grekiska soldaterna, halft vanvettiga
af förskräckelse, vände fienden ryggen och i den vildaste
flykt ilade från valplatsen fram emot Larissa, en
befästad stad nära stridsfältet. Det vardt en ursinnig
jakt; rytteriet sprängde in midt ibland fotfolket,
nedtrampande det i skaror. I gengäld sköto infanteristerna
på ryttare och hästar, så att de tumlade om hvarandra;
slätten, som legat inhöljd i ,nattens mörker, blef
formligen ljus vid de tusentals blixtarne från gevärspiporna;
traktens befolkning rycktes med i flykten som af en
lavin; väl i Larissa, stannade man något litet, men
blott, så att säga, för att hämta andan och för att fylla
luften med klagorop och jämmer.

Hundratals människor hade i den oerhörda förvirringen
fallit offer för egna anhörigas och vänners
våld, skjutits eller trampats ned. Nästa dag utrymdes
hela Larissa så fullständigt, att då turkarne snart därpå
drogo in i staden, påträffade de där ej en enda grek,
men i befästningarna funno de kanoner och en mängd
ammunition, och gatorna voro öfversållade af soldateffekter.

Det var ett förkrossande slag för det lilla Grekland
och åtföljdes dess värre af än flera nederlag.
Tusenden af landets unga tappra söner, och många af
de främmande frivilliga, föllo i slaktningarna, och andra
tusenden måste föras ur ledet, sårade och vanmäktiga.
Sjukbarackerna blefvo fyllda af kvidande, lemlästade,
söndersargade soldater.

Här behöfdes läkare, att rädda, hvad räddas kunde
och, ej mindre, mjuka kvinnohänder att förbinda såren
och bringa de olycklige någon lisa.

Och hjälp i det afseendet uteblef icke. Skickliga
kirurger ställde sig själfva och sin konst till den
grekiska härens förfogande, och ädla kvinnor, väl förfarna
i vår tids så högt uppdrifna sjukvård, begåfvo sig från
olika länder, ja, t. o. m. från vårt fädernesland, modigt
åstad att utföra kärlekens verk bland de lidande.

Vår tredje »krigsbild» visar just, huru en grupp
engelska sjuksköterskor mottages vid sitt landstigande
i hamnstaden Patras. Det är ju en helt älsklig tafla,
som rakt icke ingifver någon krigsstämning. De se så
innerligt rara och fredliga ut, de tjänande »systrarna»,
och folkmassan tilljublar dem sitt välkommen. De äro
ock all heder värda, dessa ädla kvinnor, som, trotsande
krigets fasor, gå att med varsamma, vana händer vårda
de sargade krigarne.

»Kärleken fördrager allting, han tål allting.»

Det bevisade de frivilliga sköterskorna. Öfverallt,
där striden stod, voro de redo med sin hjälp, och med
glädje uthärdade de vedermödorna.

Hvilken ljuspunkt på krigets eljest så mörka tafla!
Gud vare pris för allt, hvad människokärleken i vår tid
uträttar!

En lyckligare tid skall likväl komma, en tid, då
all blodig klädnad skall uppbrännas, då svärden skola
smidas till plogbillar och spjuten till vingårdsknifvar,
då folk icke skall lyfta svärd emot folk och icke ens
mer lära sig att kriga.

Huru jorden då skall te sig, kunna vi väl knappast ana,
men Herrens löfte om ett fridsrike bland
mänskligheten står orubbligt fast. Det skall komma.
Och måhända kommer det snart. Se vi icke i många
af vår tids händelser, det nu skildrade kriget icke att
förglömma, gryningen till en bättre dag?

Ragnar.

*



Därmed borde förstås,

af O. B–g.

Allmän svaghet är en vanlig sjukdom i vår tid, men
därmed borde förstås, icke endast en svag fysik utan också
en tom börs. Detta sistnämnda ofta beroende på, ja, kanske
äfven det förstnämnda, att man icke har en säker lås för
sin mun, gom och strupe.

*



Människoätare – därmed borde förstås, icke endast
de vilda kannibalerna på Söderhafsöarne, utan alla sådana
människor, som beljuga och förtala sin nästa och därigenom
skadar henne till namn, rykte och egendom.

*



En vis – därmed borde förstås, icke den man eller
kvinna, som är mycket lärd och har gjort någon stor
vetenskaplig upptäckt, utan den man eller den kvinna, som har stor
kunskap och stort förstånd och lärdom, men som är ödmjuk
och gifver Gud äran för allt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:05:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1897/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free