Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kristus dödens motgift
- Kriget 1898
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här stå två konungavälden emot hvarandra: Adam och
Kristus, synden och nåden, döden och lifvet. De stå i
det förhållande till hvarandra, att det senare väldet städse
upphäfver det föregående, allestädes där detta senare
välde får komma in. Sålunda: Kristus förintar Adam,
nåden utplånar synden, lifvet uppslukar döden. Därigenom
komma alla de, som tillhöra Kristus, till konungavälde
öfver synden och döden och härska sedan i lif;
ty evigt lif är det enda, som återstår, sedan synden och
döden upphäfts för dem. Samma mening ligger i apostelns
ord i slutet af det märkvärdiga uppståndelsekapitlet,
1 Kor. 15 kap. Gud vare tack, säger han, som
gifver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.
Segern, det är full seger, seger öfver hvarje tänkbar fiende,
sålunda seger äfven öfver döden.
För att göra saken möjlig för vår tanke och tro,
må två sanningar noga betonas.
Först att detta de troendes välde i lif är en gåfva
af Gud genom Kristus. Frågan rör sig sålunda icke
om hvad en troende själf förmår, icke heller om hvad
han är värd att mottaga; ty allt är ju idel gåfva. I
stället rör det sig om hvad Gud förmår, och hvad han
velat gifva, för att i oss såsom medel förhärliga sitt
namn och vinna öfver djäfvulen, som trodde sig för
evigt hafva vunnit genom att hafva infört döden i världen.
Alltsammans är ett verk af Gud och med Gud
som slutmål. Gud är den, som gifver och verkar, men
ock den, som till slut mottager och vinner. Vi åter äro
de lyckliga varelserna, i hvilka såsom medel Gud förskaffar
sig sin triumf öfver djäfvulen och döden. I följd
däraf kommer hvarken vår ovärdighet, lika litet som
vår kraft eller vår svaghet med i beräkningen. Gud är
den, som verkar allt i alla för sitt välbehags skull,
betygar aposteln. Hvad som däremot såsom ett oeftergifligt
villkor kommer med i beräkningen är vår tro
och vår lydnad.
Det andra, som må märkas, är att detta konungavälde
i lif icke inträder i sin fullhet förr än i uppståndelsen
ifrån de döda. Att därför nu söka på erfarenhetens
väg öfvertyga sig om, huruvida vi hafva detta
välde, vore en orimlighet. Äfven en troende är ännu
en träl under döden, i den meningen att han måste dö
lekamligen. Härom gälla Johannes’ ord: Det är ej ännu
uppenbart hvad vi skola varda. En troende liknar en
tronarfvinge, som ännu icke haft ens en timmes erfarenhet
af att regera, men som, därest han lefver, med full
visshet får bestiga tronen. Så hafva vi ej ännu det
eviga lifvets skatt i vår ägo, men vi veta, att vi få den,
när tid blir. Nu minderåriga tronarfvingar, skrida vi
genom lekamlig död och uppståndelse till vår fulla
myndighetsålder i himmelen. Då skola vi få erfara, hvad
konungaväldet i lif innebär. Då tro vi icke längre, utan
skåda och njuta. Då är döden icke blott dödad, utan
äfven dess vederstyggliga lämningar aflägsnade. Då är
den fulla segern i Kristus vunnen.
*
Kriget 1898.
På det gamla Spaniens tron satt en ung gosse,
sin moders ende son. Och hon var änka.
I likhet med andra sina jämnåriga tumlade
han om på Madrids lekplatser och skötte
sina idrotter mellan det han läste sina läxor
och brydde sin hjärna med de problem
hans lärare lade för honom. Detta
sistnämnda torde ha varit hans mest
allvarliga tankar.
Då plötsligt kom från andra sidan Oceanen ett bud,
som bragte oro öfverallt i den unge konungens rike, ehuru
han väl minst själf brydde sig därom. Och det budet förde
blod i skölden för hans landsmän. Där borta i Onkel Sams
land satt i spetsen för sitt folk en till åren kommen man,
betänksam och allvarlig. I det längsta hade han försökt
att, så mycket som på honom berodde, hafva frid med alla
människor. Ty han är en man, som känner till och vill
rätta sig efter den store fridsbudbärarens ord i detta som i
andra afseenden.
Men det halp ej. Lidelsernas vågor gingo allt högre
bland de lidelsefulla ättlingarne af världens snart sagdt alla
nationer. Och snart såg sig Mac Kinley tvungen att underteckna
krigsförklaringen mot Alfonso XIII:s land.
Hvad som sedan följde, är för oss alla väl bekant.
Det var en hopplös strid de spanska soldaterna förde mot
de amerikanska fribytarskarorna – en strid mellan gamla
världen och den nya, i hvilken den förstnämnda var dömd
att gå under. Och därför ledo spanjorerna nederlag på
nederlag till dess amerikanerna slutligen hotade att angripa
deras moderlands kuster och de måste bedja om fred.
När detta skrifves, pågå ännu underhandlingarna om
denna i Paris, och huru de än sluta, är det troligt, att
striden utom de oerhörda offer af blod och pengar, den kostat
Spanien, äfven kommer att bringa det förlusten af hela dess
koloniala välde med land och allt bland Antillerna och
Stilla hafvets öar.
Det har mycket tvistats om hvem eller hvilka som
bära skulden till detta krig och hvar ansvaret för dess
blodsutgjutelser är att söka. Man har som vanligt vältrat detta
ansvar på än den ena, än den andra af de krigförande
makterna, allt efter som sympatierna varit för eller emot
den ena eller den andra af dem. I allmänhet öfverraskades
man vid krigets utbrott af att finna större delen af den
europeiska pressen och bland den nästan hela den svenska
rikta allvarliga förebråelser mot Förenta staterna därför att
de börjat detsamma, och detta oaktadt hela den civiliserade
världen förut upprörts öfver det skräckregemente de spanska
myndigheterna fört på Kuba och mot hvilket Amerika
nu sade sig vända lansen. Och såsom den begynt, så höll
sedan samma press under stridens fortgång på. Den gjorde
gällande, att de stolta »yankees» dragit svärdet mera i egna
intressen än för att hjälpa Kuba, mera för att vinna guld
och byte på den rika ön än för att befria dess förtryckta
invånare från ett plågsamt ok.
Men äfven härvidlag såväl som i många andra fall
torde sanningen vara att finna midt emellan de båda
ytterligheterna. Det må nu vara sant, att för vissa individer
af den amerikanska befolkningen hufvudsakligen egoistiska
syften torde ha legat till grund för deras ifver att rädda
kubanerna, så funnos väl å andra sidan också de, som haft
dessas nöd så länge för ögonen, att de uteslutande för att
afhjälpa denna ej tvekade att göra gemensam sak med dem
och draga i fält till deras försvar. För andra åter torde
båda dessa bevekelsegrunder ha spelat in och gjort sig
gällande vid bestämmandet af deras uppträdande i frågan.
Man ville bistå de undertryckta på samma gång man såg
ett tillfälle att utvidga den stora republikens maktsfer
och vinna egna personliga fördelar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1898/0012.html
