- Project Runeberg -  Julfrid / 1898 /
25

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pastor Spener och den sachsiske dragonofficeren - Guds vägar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Pastor Spener och den sachsiske
dragonofficeren.


Vintern 1806 var mycket, mycket sträng
och inbröt med bister hårdhet öfver
de schlesiska bergen, hårdare än till
och med gammalt folk kunde minnas. Alla vägar
voro spärrade af snö, och de, som bodde afsides
från byarne, kunde icke skicka sina barn
i skolan på hela veckor, icke heller kunde de
själfva komma till kyrkan. Genom det starka
snöfallet hade också all förbindelse med den
yttre världen blifvit afskuren, och folket visste icke om
slaget vid Jena, där preussarne blifvit fullkomligt besegrade
af fransmännen. För hvarje dag kommo fienderna
allt närmare de schlesiska bergen, men invånarne
där voro i god ro och trodde sig långt aflägsna från
dem. Fördenskull gjordes också i prästgården vid Kenetzdorf
förberedelser till julhögtiden såsom andra år,
och man väntade vid högtiden besök af en kär anförvant,
som tjänade som frivillig och som löjtnant i den preussiska
hären. Pastor Spener ställde om ett vackert julträd, hans
båda söner, Fritz och Wilhelm, smyckade rummet med vintergröna,
och då julaftonen kom, sutto de alla omkring
det lysande trädet och väntade med otålighet på det kära
besöket.

De hade icke länge suttit på detta sätt tillsammans,
då ljudet af hästfötter hördes från gården.

»Robert är här!» ropade barnen, och Lottchen, den
äldsta dottern, skyndade till dörren för att taga emot den
väntade. Men hon for förskräckt tillbaka, då hon i förstugan
fick se de sachsiska dragonernas mörka uniformer,
ty dessa voro mera fruktade än fransmännen, hvilkas hjälpare
de voro. Under tiden hade dragonerna insamlat underrättelser
hos bönderna, och dessa hade uppgifvit pastorn
såsom den mest välmående personen i byn, hvarför den
strängt blickande ryttmästaren befallande fordrade kost och
förplägning för manskap och hästar samt 200 thaler i penningar
till följande morgon. Pastorns försäkran, att han
ingenting ägde för att tillfredsställa detta kraf, var gagnlös.
Ryttmästaren ville inte veta af några undanflykter, utan
hotade att sätta eld på huset, om penningarne icke anskaffades,
och lät strängt bevaka familjen. Då torde de väl
hafva varit till mods såsom Jesu lärjungar på det stormande
hafvet, då de ropade: »Herre, hjälp oss, vi förgås!»
Men samme Herre, som icke tillät något ondt vederfaras
lärjungarne, höll också sin hand öfver denna fromma familj.
Efter en till största delen genomvakad och genombeden
natt satte Lotchen sig tidigt på morgonen vid klaveret
för att sjunga för föräldrarna en af de gamla sköna
tröstpsalmerna, och snart ljöd det högt och klart sjungas
af hennes sköna röst: »Befall i Herrens händer, allt hvad
ditt hjärta bryr, ty hur sig världen vänder, han allt till
rätta styr.»

Under det hon ännu fortfor att sjunga trädde ryttmästaren
in i rummet. Men i stället att, som man fruktade,
utkräfva penningarne, åhörde han med synbar rörelse psalmen
ända till slut. Därefter begärde han att Lotchen
skulle komma ut. »Säg mig sanningen», frågade han icke
ovänligt, »har er far inga pengar undangömda?» Lotchen
förklarade, att hennes far hade talat
sanning, han hade inga. Därpå sade
ryttmästaren: »Eder sång har rört
mitt hjärta. Huru ofta har icke min
mor vid Elbestranden sjungit samma
psalm för mig och därvid förmanat
mig, att jag icke skulle förgäta min
Gud! O, att jag hade lydt henne!» – Den råe krigaren grät,
uppfylld af inre rörelse. »Jag ångrar», fortfor han, »att ha
behandlat er far så hänsynslöst. Om det är mig möjligt
skall jag ersätta hans förlust.»

Icke långt därefter sammankallade trumpeten dragonerna,
och innan det blef afton hade de redan lämnat byn.
Med innerlig tacksägelse prisade den räddade familjen fadern
i himmelen, som så nådefullt och så synbart beskyddat
dem. Några veckor därefter ankom ett bref med en
stor penningsumma, jämte denna anmärkning: »Ersättning
för den förlust de sachsiske dragonerna hafva förorsakat
pastorn i Kenetsdorf.»

*



Guds Vägar.

Palmisten säger, att Herren är ett fäste i nödens tid.
De, som pröfvat Herren, veta att det äfven är så.
Han är en borg och ett fast slott för de sina, dit de
löpa och varda beskärmade.

I norra delen af Dalarne bodde ett par troende makar,
som genom allehanda förhållanden råkat i timlig nöd.
De visste dock hvar hjälp fanns att få, och gingo till Gud
i bön och tro med densamma.

I Stockholm fanns en troende man, som hustrun ganska
väl kände sedan den tid de varit bosatta i hufvudstaden.
Till honom skref hon och omtalade deras svåra lekamliga
ställning, men begärde ingen hjälp.

Dock, Gud hade afsikter med denna skrifvelse, hvilka
hon icke förstod eller visste. O, om vi i smått och stort
läte Guds hand leda oss, utan att fråga så mycket, hvarför
det och det skall så vara. Huru väl vi skulle befinna oss,
andligen och lekamligen, och huru vi skulle få se, i sinom
tid, den osynliga handens arbete bakom händelsernas förhänge,
alltjämt ifrigt sysselsatt att hjälpa oss, att skapa vår
lycka och låta oss få upplefva sanningen af Guds ord, att
allting tjänar dem till bästa, som frukta Gud.

Den troende mannen i Stockholm, till hvilken hennes
bref sändes, befann sig, just vid tiden då skrifvelsen anlände,
i en svår förlägenhet för penningar. Han hade nyss
på sina knän i bön talat med Herren därom och gifvit Gud
det löftet, att om han denna gång åter hjälpte honom, skulle
han gifva åt någon fattig en summa penningar. Och se,
han blef hjälpt i affärerna i fråga, och då han nu stod där
med tio kronor kvar i kassan, var det alldeles klart, att det
troende paret i Dalarne skulle hafva denna tiokrona. Men
det var ju så litet; kunde han ej sända mer?

Låt oss se. Han går ut till en fabrik och omtalar där för
några troende arbetare brefvets innehåll, genast hopsamlade
de tio kronor. Nu kom han till maskinisten i maskinrummet.
Leende åhörde denne hans ärende och lade fem
kronor i hans hand. »Ett löfte till Herren äro dessa fem
kronor», sade han. »I går kunde jag ej få ångmaskinen att
gå. Alla försök att få den åstad voro fruktlösa, och felet
stod ej till att upptäcka. Hvarje ögonblick fruktade jag en
katastrof, på grund af det höga ångtrycket. I min ängslan
gick jag bort i en vrå och föll på knä samt bad : »Herre,
visa mig hvar felet är, att ej maskinen går, och jag vill
gifva till missionen eller någon fattig fem kronor.» Jag
steg upp från bönen och gick bort till den fräsande
maskinen. Då upptäcker jag en skruf, som lossnat. Och
ögonblickligen var felet af hjälpt.»

Sålunda hade nu tjugufem kronor samlats till det troende
dalaparet, och Herren hade gjort det. »På Herrens
berg varder det försedt.» Må vi lägga det på våra hjärtan,
att vi vänta allt af Herren.

P.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1898/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free