Julfrid / 1898 / 28 (1897-1901) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Evangelium i Spanien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Evangelium i Spanien.

Af Efr. Sbm.

Om Spanien, det sköna, stolta Spanien, kan man säga, att det drabbats
af samma dom, som Jesus uttalade öfver Kapernaum. Om
än denna dom, hvad Spanien beträffar, ej utsträckts så långt som
den öfver Kapernaum, så har dock äfven Spanien sjunkit från en
betydande höjd till ett betänkligt djup.

Få länder hafva af Gud utrustats med så många förmåner som Spanien.
En underbart skön natur, det härligaste klimat, en rik jordmån, gynnsamma
samfärdsmöjligheter, samt ett både andligt och lekamligt utomordentligt rikt
begåfvadt folk; allt skulle kunnat samverka för att höja landet till ett af jordens förnämsta.

Det fanns ock en tid, då Spanien trädde fram i främsta ledet bland
stormakterna. Icke nog därmed att dess konungar på den tiden angåfvo tonen i,
hvad man nu kallar, »den europeiska koncerten». Spaniens öfvervälde sträckte
sig då till alla världsdelar. Filip II kunde kalla sig »härskaren öfver de båda
Indierna» och skryta med att solen aldrig gick ned i hans rike.

Men framgångarne och rikedomarna alstrade högmod, och därifrån var
vägen icke lång till fallets brant. Då Gud ej blef ärad, måste han återtaga sina
gåfvor. Spaniens regenter måste sålunda se icke blott den ena juvelen i form af
besittningar efter den andra plockas bort ur deras krona – några af de sista
hafva ju nyss bortryckts genom kriget med Amerika –, utan de måste ock med
smärta se sitt land hemfallet åt fattigdom, okunnighet och, värst af allt, åt de
sorgligaste inre slitningar.

Det gafs också en tid, ja, åtskilliga tider, då sanningens ord erbjöds
nationen, och då denna var på väg att vinna den största rikedom, ett folk kan
äga. Redan i kristendomens första år synes evangelium hafva blifvit
förkunnadt i Spanien och det af ingen mindre än af aposteln
Paulus. Och under århundradenas lopp hafva många sanningskämpar
uppstått där, män, inför hvilkas bild å historiens blad vi
med vördnad och beundran dröja.

Här såsom allestädes hafva dock dessa vittnen för sanningen
oftast blifvit missförstådda, hatade och förföljda. Och i Spanien,
inkvisitionens land, har man den tvetydiga äran att kanske hafva
gått längre än annorstädes i förföljandet och pinandet af Jesu sanna
lärjungar.

Den, som vill studera evangeliets utveckling i Spanien, bör begifva
sig till en utkant af Madrid, till en plats benämnd Quemadro
de la Cruz.[1] Börjar man gräfva i jorden där, såsom det nu göres
för grundläggningsarbeten, så skall man finna marken bestå af många
olika lager, det ena öfver det andra. Först ligger på sanden ett
lager af aska kol och brända ben; därpå ligger ett lager sand, tydligen
kastadt öfver lämningarna efter ett bål. Så följer ett nytt
hvarf kol och aska med ett annat hvarf sand däröfver. Detta upprepas
gång på gång. Med underliga känslor betraktar man dessa
heliga vittnesbörd, ty de utgöra de sista lämningarne efter en mängd
af Spaniens ädlaste söner, hvilka där måst bestiga bålet för trons
skull. Liksom geologen af de olika jordlagringarne kan sluta till ett
lands geografiska utvecklingshistoria, så kan man här på det mest
vältaliga och gripande språk läsa det öde, evangelium haft i Spanien.

Bland den stora skaran ädla spanska troshjältar få vi nu blott
stanna för minnet af en, huru lockande det än vore att framdraga
fleras rörande historia. Denne enes namn är Manuel Matamoros.

Pastor Fliedners gymnasium i Madrid.

Manuel Matamoros härstammade från en rik och förnäm
släkt. Hans fader var öfverstelöjtnant och själf hade Matamoros
hunnit rätt långt i de militära graderna, då han lärde känna
frälsningen genom tron på Jesus, och därigenom kastades in i nya
förhållanden. Medlet, hvarigenom Matamoros kom till sanningens
kunskap, förtjänar omnämnas till uppmuntran för alla, som med
vittnesbörd eller genom traktatspridning söka tjäna Herren. En
italiensk munk, som omvändts till protestantismen, gaf en gång en
traktat åt en spansk, katolsk präst. Herrens ande var med ordet, så
att denne ock blef omvänd och en nitisk bekännare. Han lämnade
i sin ordning en traktat åt en spansk advokat, Ruet, med den
påföljd, att denne kom till tron och blef ett medel till mångas
frälsning. För sin bekännelse förvisades han till Gibraltar, och där
sammanträffade Matamoros med honom och vanns genom hans umgängelse
för Kristus.

Matamoros kastade sig snart med hela sin eldiga själ in i arbetet
för Spaniens evangelisering, och hans nit kröntes med sådan
framgång, att man i alla protestantiska länder uti hans verksamhet
hälsade gryningen till en ny dag för Spanien.

Men ordets fiender sågo ock huru farlig han var för dem, och
det dröjde ej länge innan de lyckades fängsla honom och medelst
de vanliga medlen, falska vittnen och orättfärdiga domare, få honom
dömd till nio års tvångsarbete. Rättegångstiden var en tid af
obeskrifligt lidande för Matamoros och hans medfängslade. Vi vilja ej
uppröra känslorna med några beskrifningar häraf. Det är tillräckligt
att anföra ett hans eget yttrande: »Om jag skrefve flera ark
och betjänade mig af det starkaste språk, skulle jag ej lyckas förklara
hvad jag utstår.» Men trots detta kunde han ock skrifva:
»Jag är fullkomligt lugn. Hvarje nytt lidande min svaga kropp genomgår
är en orsak att föröka min glädje och stärka min tro.
Själen kan af kärlek till Herren fröjdas under de värsta plågor. Icke
blott ett, utan, om jag hade, tusen lif, ville jag i Jesu namn uppoffra
dem för hans saks befrämjande.»

Matamoros slapp dock att gifva sitt lif för bödlarnes händer.
Att ädla och rättskaffens män så långt fram i upplysningens
århundrade – det var 1868 – midt i Europa behandlades så förfärligt
för sin tros skull upprörde hela den protestantiska världen.
Från alla håll höjdes protester mot Spanien. De utländska sändebuden
i Madrid lade sig ut för fångarne, och då ej ens det hjälpte,
sändes en deputation, bestående af de mest framstående kristna
från flera protestantiska länder till drottning Isabella af Spanien, för
att söka beveka henne. Äfven Sveriges kristna voro lyckliga nog
att hafva en representant vid detta ädla företag uti den fromme
baron Hans von Essen. Detta, jämte ett bref från drottning Elisabet
af Preussen, blef dock den hårda spanska regentinnan för mycket.
Dagen innan deputationen skulle hafva audiens lät hon därför
befria fångarna på det villkor att de genast lämnade Spanien.

Landsförvisningen var dock för Matamoros nästan ett värre
straff än döden skulle varit, ty hans kärlek till det olyckliga
fosterlandet kom honom att alltid känna smärta öfver att ej få inom
detsamma verka för sina landsmäns frälsning. Hvarhelst han än
befann sig uti England, Frankrike eller Schweiz, var han outtröttlig
att arbeta för Spaniens evangelisering, och lyckades utbilda många
arbetare för detta fält samt skaffa medel för deras underhåll.

Lidandet under fängelsetiden hade dock nedbrutit hans hälsa.
Efter sex års landsflykt fick han hembud, men icke till det sköna
Spanien utan till ett ännu härligare land, till hans rätta hemland,
dit han särdeles under de sista åren mycket trånat. Själf fick han
således ej upplefva den dag, då samvetsfrihet proklamerades äfven
för de förtryckta kristna i Spanien. Men redan 1869, året efter hans
landsförvisning, hade ställningen ändrat sig så, att en af Spaniens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>