Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvarför utgör julen en så stor glädjefest?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i himmelen. Där är man ej van att behålla allt godt
för sig, utan att tänka på andra. När de så se sig
omkring få de se en skara herdar, som icke hafva något
att glädja sig åt i denna kalla julnatt, där de vakta sina
får i närheten af Betlehem. Förlåt att jag låter min
fantasi löpa något litet. Jag tänker att en ängel flyger
fram till Gud och säger: »Gode fader, där sitta i
ängden kring Betlehem några herdar, som alls icke se glada
och lyckliga ut; få vi icke skynda ner och omtala den
glada nyheten om frälsarens födelse för dem, att de, måtte,
äfven de, blifva lyckliga, annars kunna vi själfva icke
vara så glada som vi vilja.» Gud ler ett leende, så
varmt och ljust, att hela himmelen varder upplyst däraf
och svarar: »Skynden, skynden att dela eder glädje med
mina barn på jorden!» När nu änglarne skyndade ned
till jorden, glömde de i brådskan att stänga dörren,
därföre strålade Guds leendes härlighet såsom ett ljushaf ut
öfver herdarne, så att de voro storligen förfärade. En
af änglarne stillar deras fruktan och säger: »Varen icke
förfärade; ty se, jag bådar eder stor glädje, som skall
vederfaras allt folket; ty i dag är eder född frälsaren,
som är Kristus, Herren, i Davids stad, och detta skall
vara eder tecknet: I skolen finna ett lindadt barn
liggande i en krubba.» Under sköna lofsånger återvände
änglarne till himmelen.
Detta är ju ett högt och härligt föredöme. Låt oss
flitigt efterfölja det!
Älskade vänner, hvilken rik julgåfva hafva vi icke
fått, och det alla lika. Detta Jesusbarn är helt och
hållet min egen frälsare, men han är ock helt och hållet
din. Låtom oss göra såsom de små barnen omkring
julgranen; de taga hvarandra i frid och glädje i hand
och fröjdas, hvar och en på sitt sätt, åt ljus och
ögonfägnad. Låt oss sluta en tät och kärleksfull
syskonring kring vår Jesus och glädjas åt hans födelse. Ack,
jag är så glad, att jag fått Jesus; jag behöfver honom
så väl; men jag får en dubbel glädje, då jag tänker på
att den gamla gumman därborta i fattighuset också har
fått samme Jesus, ty äfven hon kan icke lefva honom
förutan. Det är så stort för mitt hjärta, att folket här
i vårt gamla kära Sverige har fått denna dyrbara gåfva,
att det genom honom, om det annars vill mottaga
honom, kan komma in på vägen till och göras passande
för himmelen; men dyrbarheten af gaf van mångdubblas,
då jag tänker på att äfven Afrikas svarta, förtryckta
söner, Kinas millioner och Indiens hednafolk samt alla,
alla andra hafva lika del och lika rätt med oss uti
honom, och att vi kristna i Sverige få vara med och göra
änglatjänst och båda dem denna glada tidning. Må vi
icke stänga dörren till himmelen, utan komma till dem
och låta lysa öfver de mörka hednaängderna kärlekens
himmelska, värmande ljus!
III.
Julen är en glädjefest, emedan Jesus, festens
föremål, skulle återställa det, som genom syndafallet
förlorades.
Genom syndafallet förlorade Gud i höjden sin ära
bland människorna, jorden förlorade sin frid och
människorna sitt välbehag hos Gud.
Gud förlorade sin ära. Visserligen är Guds ära
sådan, att den i och för sig icke kan förloras, likasom
solens glans är sådan, att den icke kan mistas. Men
vi säga att Gud förlorade sin ära i samma mening,
som vi säga att solen förmörkas, då ett svart moln eller
något annat föremål beröfvar jorden värmen af hennes
ljus eller, såsom vi säga, att solen går ner, då jorden
vänder en del af sin yta ifrån henne. Solens glans och
skönhet är ju lika stor bakom det mörka molnet eller på andra
sidan af jorden, men för jordens innebyggare har den
försvunnit. Så mistade Gud sin ära bland människorna.
»De hafva icke ärat ej heller dyrkat honom såsom Gud.»
Gud var kärleken såsom han förut varit, han var
barmhärtig, god, rättvis, helig och allvis, såsom han förut
varit, men de värmande strålarne af detta evigheternas
urljus kunde blott sparsamt genomtränga det tjocka
mörkret af våra synders moln. Den ära och tillbedjan,
som med rätta tillkom Gud, framburo människorna åt
de stumma afgudar, som oftast utgjorde sinnebilder af
de krafter Gud till människans nytta nedlagt i naturen.
Så hafva de »ärat och dyrkat det skapade framför
honom, som är skaparen». Genom Jesus skulle åter
rättfärdighetens sol uppgå för människorna och med sina
värmande och lif gif vande strålar genomtränga och skingra
syndens svarta moln. Likasom solens uppgång är från
öster allt intill väster, så har gången af rättfärdighetens
sol varit. Ifrån Österlandet har den trängt alltjämt väster
ut. Från Asien till Europa, från Europa till Amerika har
den trängt, och nu har morgonrodnaden visat sig på
Asiens vidsträckta slätter. Snart skall hela jorden vara full
af Herrens kunskap och alla länder och folk och
tungomål skola instämma i änglarnes sång: »Ära vare Gud i
höjden!» Men likasom den uppgångna solens strålar
icke få eller kunna glädja allas ögon, så se långt ifrån
alla människor glansen af Guds ära och härlighet, fastän
människor rundt omkring dem fröjdas i dess sken. Den
blinde ser ej solens ljus; många »älska mera mörkret
än ljuset, ty deras gärningar äro onda», och dessa
gärningar vilja de vara och förblifva uti. Huru klart
lyser icke i vår tid evangelii ljus! Huru många äro icke
ändå de som intet se och intet förnimma! De vända
sina ögon bort från krubban i Betlehem, de förakta
och förkasta Jesus, och på samma gång beröfva de Gud
hans ära, ty »den som icke har sonen han har heller
icke fadren». Käre, böj dig för Jesus, mottag honom i
ditt hjärta såsom din egen frälsare och ljuset skall ock
uppgå för din själ, sopa bort alla dina synder, såsom
den uppgående solen stryker bort morgonens moln och
nattens dimmor, och äfven du skall med fröjd kunna
sjunga med: »Ära vare Gud i höjden!» Från jorden
hämtas dock, under det seklerna hvälfva sitt hjul, en
skara, den man till slut icke skall kunna räkna, utan,
enligt löfte till Abraham angående trons säd, skall vara
talrik som sanden i hafvet och stjärnorna på himmelens
fäste, hvilken skara jubilerande skall stå inför tronen
och sjunga Guds och lammets pris. Med glädje lyfter
deras ande sina vingar och far upp till det ljusa
fadershemmet från lifvets oro och strid. Än spörjes om en,
än om en annan af Jesu kära barn, att de fått hembud,
och ofta få de en rik ingång i sin Guds rike. Snart
stannar elievagnen vid din och min dörr och vi få
aflägga vår mantel och nedlägga vår staf. Ack broder,
syster, är du redo, om de brinnande hästarne just nu
stannade framför dig? Och när så skaran till slut är
fulltalig, och vi stå där alla bärgade för evigt, där, dit
många af våra kära, som rycktes ur vår famn, gått förut,
när vi stå inför Guds och lammets tron, huru skall icke
sången från fulla och saliga hjärtan tona: »Ära vare
Gud i höjden!»
Genom synden förlorade jorden sin frid. Huru skönt
susade icke palmerna i edens lustgård! Hvilken ljuf
harmoni och frid rådde icke öfverallt! Så kom fallet,
och såsom genom ett hemskt trollslag blef allt
förändradt. Nu företer jorden, i stort sedt, ett allas krig mot
alla. Människa emot människa, djur emot djur, växt
emot växt, alla söka de, den ene på den andres
bekostnad lefva och komma fram. Alla tänka på sig själfva,
ingen på andra. Hvilken sann men hemskt målande
skildring gifver icke oss Guds ord om denna ofrid
särskildt i människovärlden: »Alla hafva afvikit,
allesammans hafva blifvit onyttiga, ingen finnes som gör godt,
det finnes icke en enda. En öppen graf är deras strupe,
med sina tungor bedraga de, huggormars gift är under
deras läppar. Deras mun är full af förbannelse och
bitterhet. Deras fötter äro snara till att utgjuta blod.
Förödelse och elände är på deras vägar och fridens väg
känna de icke. Guds fruktan är icke för deras ögon».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
