- Project Runeberg -  Julfrid / 1899 /
15

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F. B. Meyer - Julen i kojan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

F. B. Meyer.

Vår Gud, som är
kärleken, och
kärleken i dess renaste
väsende, har gifvit oss
mycket och lofvat oss
mer; hans bästa och
största gåfva är dock
han själf, hans egen
dyrbara, välsignade
närvaro, den är vår lön,
vår stora lön, vår
öfvermåttan stora lön. –
Har du ingenting? Är
ditt lif tomt? Hafva
dina närmaste och
vänner öfvergifvit dig? Står
du ensam och glömd af
alla dem, som följt dig
och stått dig nära
under dina yngre år? Om
så är, svara då på ännu
en fråga: har du Gud?
Ty om du har Gud, har
du all kärlek och allt
lif, all ljufhet och
ömhet, allt som kan
tillfredsställa hjärtat och
uppfylla själen med fröjd.
Allt hvad som är
ljufligt finnes uti honom,
liksom alla färger äro
sammanfattade uti
solstrålen och endast vänta
på att få uppenbara sig.
Att äga Gud är att äga
allt, midt under det man
är i saknad af allt. Att
vara skild från Gud är
att vara utblottad på allt,
midt under det man är
i besittning af allt.

F. B. Meyer.

*



Julen i kojan.

Snön yrde och det var ganska kallt.

Mor Lisa satt framför spiseln i sin låga koja och
njöt af den sparsamma värmen från några furuträd, som
brunno i fyren.

I det lilla rummet fanns ej mycket, som tydde på,
att just någon afundsvärd lott af detta jordiska goda
tillfallit mor Lisa; men rikedom och sann, verklig lycka bo
ju så sällan under samma tak, att man svårligen ändå
skulle kunna misstänka att det drag af inre frid och lycka,
som så tydligt återspeglade sig i hennes anletsdrag, icke
vore öfverensstämmande med verkliga förhållandet.

På bordet låg en uppslagen bibel, ur hvilken hon i
flydda dagar hade hämtat styrka och tröst under pröfningar och
sorger; och, stödd på ordets staf, hade hon gått framåt på den
smala stigen intill nu, alltjämt »genom strid till frid».

Det är julafton, och hon har nyss i den heliga boken läst
juldagsevangeliet. Åter hade hon begrundat berättelsen om den
nyfödde judakonungen, som kom till en fallen världs frälsning.

Hon stapplar – ty med sextiotre år på nacken går hon ej så
ledigt som förr – nu bort till sängen, som står vid ena långväggen
i stugan. Där hänger ett fotografi, insatt i en tarflig ram. Hon
flyttar och jämkar på glasögonen, och betraktar därefter med
märkbar rörelse porträttet.

Det är porträttet af »hennes ende gosse» Per, som för cirka
tio år sedan, och ett år efter hennes »gubbes» död, tog
till sjös och sedan endast tvenne gånger låtit höra af sig,
den ena gången från Hamburg, den andra från Liverpool.
Men därefter anlände post efter post, utan att medföra
något bref från honom, – veckor, månader, år förgingo
och inga underrättelser anlände. Det var således icke svårt
att förstå huru allt hängde ihop, och hvarför aldrig några
underrättelser inlupo från honom, han fanns ej mer i
lifvet – men däruppe skulle mor Lisa få återse honom,
tilllika med sin i tron på Jesus hänsofne make. Ty fastän
Per, då han lämnade hemmet som en tjugutvåårig
yngling, ej var funnen af Herren, hade dock Herren sedan fått
hans hjärta, hon visste det, emedan hon dag som natt ofta anropat
Gud därom, och »Gud hörer då vi åkalla honom». Vanns icke
äfven Augustinus för himmelen genom sin moders böner?

Det är nu tionde julaftonen, som hon stått ensam, försänkt i
tankar framför detta porträtt, och alltid hade hon slutligen, när
tankarne länge gått fram och tillbaka bland det förflutna, med alla
dess minnen, ofrivilligt hviskat halfhögt för sig själf:

»Om jag bara visste huru och hvar min Per omkommit i
hafvet eller af hvilken sjukdom han kanhända bortryckts, och huru
han då hade det.»

Tyst! Någon nalkas kojan. Nu höres steg i förstugan. I ett
nu öppnas dörren, och in träder en lång, ståtlig man. Det är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:05:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julfrid/1899/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free