Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den trasiga sedelns historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den trasiga sedelns historia.
Af banktjänsteman O. Bång.
En dag var jag tillförordnad kassör uti banken. Det inkom
mycket småsedlar. En del af dessa voro ganska medfarna och
sågo rätt skrynkliga ut. Somliga af dem hade utstått en bitter strid
i lifvet, voro sönderrifna och hopfästa med knappnålar. Det
syntes på dem att deras tillvaro icke hade varit så särdeles angenäm.
Sårade, nötta, skrynkliga och fläckiga inkommo de till banken igen.
Nu var dock deras kamp utkämpad. Kassören lade dem undan i
en särskild låda och där skulle de nu få hvila ut efter sin rundresa,
sedan de tjänat mänskligheten med den gåfva och det pund hvar
och en af dem hade fått. – Jag hörde i andanom huru dessa
småsedlar resonerade. Ingen utaf dem var numera öfvermodig eller
stolt, ty allesamman voro så illa tilltygade, att de själfva nu
förstodo, att de ingenting hade att berömma sig af. Och likväl var
det flera af dem som hade fått vara till stort gagn i lifvet; ja, fått
rädda människor från svält och andra lidanden samt fått tjäna till
glädje och trefnad på mångahanda sätt.
En del sedlar visste berätta huru de vandrat från banken till
fabrikskontoret. Därifrån förde dem vänliga händer – fastän grofva
och hårda på grund af det tunga arbete de utfört – en fredagskväll
till arbetarens hem. Jag glömmer aldrig, sade en gul femma, huru
förunderligt det kändes att komma in uti ett trefligt arbetarehem.
Den glädje jag där såg från hustruns blickar och äfven från de små
barnens, när mannen, hemkommen från sitt arbete och, sedan han
tvättat sig ren, gaf sin hustru en kyss och sade: Jaha, nu har en
vecka åter gått och här har du min aflöning. Använd den på
bästa sätt, min lilla förståndiga hustru. Och kvinnans mjuka hand
omfamnade mig och jag hörde huru hon suckade i sitt inre: Käre
Gud, välsigna min gode makes under svett och möda förvärfvade
aflöning, så att den må räcka till våra behof, att vi ej må sätta oss
i skuld. Herre, lägg din välsignelse till så går det. – Och följande
lördagsmorgon, sade femman, måste jag tidigt följa med min nya
ledsagerska till torget och där förvandlades jag till många goda
födoämnen och jag märkte hurusom jag genom Guds välsignelse
betydligt förmerades, så att det hustrun köpte räckte till för
familjen. Och jag önskade att ännu en gång få komma uti ett så
trefligt och lyckligt hem. Sedan kom jag ut i handeln och var
mycket i omlopp, men hvad jag här märkte och förnam det låter jag
vara, jag fick emellertid fläck på fläck af människors orena fingrar
och tummar.
Nu är det min tur att berätta, sade en annan liten femma.
Min erfarenhet har varit både sorglig och glädjande. Först fick jag
vandra innesluten i en väska till fabrikskontoret. Kassören där gaf
mig till en hård och otreflig karl. Det kände jag genast, ty hans
hand skrynklade till mig och stoppade mig i byxfickan. När jag
sedan drogs fram ur detta gömställe hamnade jag på en disk och
jag kunde till en början icke riktigt förstå, hvad det var för en lukt
jag kände, den var så besynnerligt frank och stinkande, men kom
sedan underfund med att det var på en krog jag kommit. Här
stoppades jag ner i krögarens penninglåda. O, hvad jag här fick
höra – det kan jag icke omtala! Svordomar och förbannelser,
slagsmål och gräl hela kvällen. – O, jag ryser när jag tänker därpå!
Jag kände min djupa förnedring, hvaruti jag kommit, och längtade
efter att snart komma ifrån ett sådant ställe. På måndagsmorgonen
insattes jag åter i banken; det var veckorna före jul. Bankkassören
såg på mig och rätade till mig, jag förstod tydligt att han hade
medömkan om mig och att han tyckte att jag hade gjort en dålig
rund. Han gaf mig sedan till en rik man och i hans fina plånbok
fick jag ligga en tid. Så kom där en dag en man upp på kontoret,
han vecklade upp ett papper, en lista, och på denna stod det:
»Bidrag till fattiga barns skobeklädnad». Plånboken togs fram och
jag och en tia fingo göra sällskap ut. Jag kände nu genast att jag
kom i goda människors händer och att jag skulle blifva till verklig
nytta. Det första jag hörde sedan jag framtogs ur plånboken var
detta: »Tack, Gud välsigne herrn för denna frikostiga gåfva», och
sedan fick jag gång på gång höra huru man bad Gud välsigna
mig. Därefter förvandlades jag till ett par nya skor, som gåfvos
åt en blek, mager och trasig liten gosse, hvars fader var en
drinkare. Kanske det var hans far som första gången erhöll mig och
gick till krogen med sin aflöning i stället för till hemmet – fy, en
sådan fader! Men denna gång fick jag blifva till välsignelse och för
mitt värde har nu den stackars bleke gossen ett par varma fötter.
Nu är jag nöjd, sade sedeln, sedan han äfven berättat något om
huru det kändes i skomakarens enkla hem och huru mycken glädje
han äfven där såg på grund af den arbetsförtjänst skoutdelningen
till jul åstadkom.
De undanlagda småsedlarne voro talträngda allesamman, de
hade alla haft växlande öden att utstå under sin tillvaro. En del
visste berätta huru de för sitt värde skull fått tillbringa nätter hos
varieté-sällskap och i skökors usla hem. En del hade vandrat ur
hand i hand hos socialister och blifvit så uppskrämda af tal om
dynamit och bomber, strejker och storstrejk att deras silkesfina
nerver blifvit brutna. Andra åter hade haft en sorglig tillvaro i
girigbukars händer, blifvit kastade på kistbotten i mörkret och sedan
fått påskrifven på sin rygg emot sin vilja en så lydande sentens,
som sedan aldrig kunnat utplånas: »Gå nu ut och vandra och kom
igen med tiotusen andra». Det generar mig, sade en af sedlarne,
att hafva denna påskrift på min rygg, emedan jag vet, att om jag
än komme tillbaka med tiotusen andra i mitt sällskap till den
person, som gjort påskriften, så rynkade han ändå pannan och tyckte
det vara för litet. Hu! sade flera af sedlarne och begynte buttra
af frosskakning, de kallaste hem och de kallaste händer vi varit uti
ha varit i giriga människors; ty aldrig sågo vi en solstråle där och
aldrig en glädjemin i deras anleten – endast surmulenhet och
oförnöjsamhet. När vi skulle utbetalas af den girige voro vi alltid för
stora och när vi inkommo igen voro vi alltid för små. Ja, ja, det
är sant, instämde nu i korus en hel hundrabunt.
I detsamma gjorde en annan femkronesedel tecken till att den
begärde ordet. Jag blef »tionde», sade den med en förnöjd och
strålande uppsyn. Jag kom i varma händer och varma hjärtan
omhuldade mig, därför blef jag också själf varm och till stor
välsignelse. »Tionde» – hvad är det för något? Det var tyvärr icke
många sedlar som förstodo hvad det var eller haft en dylik erfarenhet.
»Tionde» – det betyder att jag blef afskild för Guds heliga
sak, offrad på Herrens altare. Jag skulle ut och tjäna missionens
stora sak. O, huru mitt hjärta klappade af fröjd däröfver!
Välsignande ord och böner fingo mina öron höra och välsignande
händer omslöto mig öfverallt i min väg. Slutligen blef jag utväxlad i
kinesiskt mynt – cash – och i sådan form förvandlades jag sedan
till nya testamenten och goda kristliga traktater, hvarigenom
himmelsk välsignelse tillströmmade mången arm opiumrökande kines.
Hela min tillvaro har varit ljus, men först i evighetens stora ljus
skall det blifva fullt uppenbart hvad nytta jag genom Guds stora
nåd fått vara för ett lidande människosläkte, stadt i hedendom och
mörker.
Under detta resonemang af femkronesedlarne inkom i banken
en tia, och det var just om denna jag tänkte berätta något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
