Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Palestinabilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Palestinabilder.
Många af Julfrids läsare hafva utan tvifvel hört talas
om Syriska barnhemmet vid Jerusalem och dess
gagnande verksamhet, hvilken vunnit erkännande
inom alla evangeliska missionskretsar. Att detta
erkännande är berättigadt kan man finna däraf, att lektor P.
Waldenström, som under sin Palestinaresa blef i tillfälle att
taga kännedom om förhållandena på platsen, i bref till
Jönköpings missionsförenings ordförande säger
på tal härom: »Mitt omdöme är, att det
är en af de bästa kristliga anstalter där
finnes, väl värdt allt det understöd det
kan få.» Hemmets många svenska
vänner skola säkerligen ock med nöje taga i
betraktande å andra sidan stående vy
därifrån, beledsagad af några kortfattade
upplysningar.
Det är 44 år sedan den nu
åttioårige missionsdirektören Ludvig Schneller,
tysk till börden, hans maka och några
medhjälpare afseglade till det heliga
landet, fulla af evangeliskt nit. Seglatsen
tog den tiden sex veckor och var både
svår och farlig. Huru annorlunda då
emot nu!
De första åren voro fulla af
pröfningar, och mer än en gång frestades
missionärerna att uppgifva arbetet såsom
hopplöst. S. köpte ett stycke jord
utanför Jerusalems stadsmur, men då han
skulle börja bygga möttes han med hån
och motstånd till och med af kristna på
platsen. Det ansågs rent af vettlöst att
under den tidens osäkra förhållanden slå
sig ned på Palestinas landsbygd. Det
var ock ett lif fullt af faror den lilla
tyska kolonien och dess skyddslingar många
år förde. En gång frånröfvades S. på
hemvägen allt hvad han hade, till och
med kläderna, och en annan gång
plundrade röfvare hemmet på nästan allt af
värde. Till slut gick det så långt att
missionärerna måste med vapen försvara
sitt lif.
S. beredde sig nu med blödande
hjärta på att lämna sin älsklingsplan, men
just då grep Herren in och undanröjde
de värsta svårigheterna. Påverkad af de
kristna regeringarne, hvilka ej längre
kunde se sina i Palestina boende
undersåter rättslöst prisgifna åt röfvare och
mördare, nödgades sultanen låta vidtaga
några svaga anstalter till ordningens
upprätthållande. En del bevakningstorn
anlades, och ett af dem blef förlagdt
alldeles intill Schnellerska anstalten, hvarefter arbetet där kunde
pågå i någorlunda trygghet.
Småningom utvecklade det sig till ett omfång, som
stiftaren knappt vågat gifva det i sina drömmar. I stället för
de gamla klippgrottorna och löfhyddorna, som härbergerade
hemmets första skyddslingar, bo dessa nu i ett storartadt
byggnadskomplex, inrymmande ej blott bostäder och
samlingssalar utan ock en högre skola för begåfvade ynglingar samt
åtta olika verkstäder, där eleverna få lära sig hvarjehanda
handtverk. Och sedan 1871 har anstalten ute på
Saronsslätten en blomstrande åkerbrukskoloni. Denna anstalt är
nämligen icke ett barnhem i den hos oss vanliga stilen. Såsom
ett sant »Waisenhaus» (hem för föräldralösa) upptager detta
hem icke blott barn utan äfven skyddslösa ynglingar. Då
eleverna vid 18 års ålder sändas ut från hemmet efter att
hafva fått en grundlig undervisning och i många fall helt
hafva vunnits för Kristus, spridas de rundt omkring i Syrien
eller annorstädes, och häraf inses lätt hvilken oberäknelig
välsignelse anstalten kan vara till.
De senaste åren har den fått en ny, välsignad
uppgift, i det att 57 armeniska barn, hvars föräldrar
omkommit under de senare vårens blodbad, kunnat upptagas där.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
